Bygdegårdsturnéer är "väl ingen konst"
Monologen om vaktmästaren Olle, Evert Jansson, som får ta sig an föreläsningen "Den gotländska konsten i postmodern belysning" då den verklige föreläsaren, konstvetaren Sven A Ohlsson fått förhinder, har ett väldigt direkt tilltal, eftersom den spelas så som om publiken vore konstföreläsarens publik. Men så är knappast fallet, det är snarare Olles folk som sitter i raderna och därför blir mötet mellan dessa också lyckat.
- Ni får stänga av mobilerna, inleder Olle och förklarar sedan hur det ligger till, att föreläsaren inte kan komma, men att han ska göra så gott han kan i dennes ställe.
Olle i jeans, rutig skjorta, skinnväst och mobiltelefonen i bältet, är en rådig man, som med hjälp av konstvetarens anteckningar och ett powerpoint-program, genomför föreläsningen på samma sätt som han skulle byta en trasig glödlampa eller olja upp ett gnisslande gångjärn, han gör vad som måste göras helt enkelt.
- Jag har fått hans papper och ska läsa det han tänkte säga, säger vaktmästaren och börjar sedan monotont att läsa den genomarbetade konstanalysen, utan att själv knappt begripa ett ord.
- Det kanske blir klarare längre fram, säger Olle, efter att ha stakat sig igenom ett långt stycke och enligt konstvetarens instruktioner satt upp en skylt med texten "Tolkaren är en del av tolkningen".
Scenografin i "Tavlar är väl ingen konst" är minst sagt avskalad, monologen handlar om en föreläsning i en bygdegård och det är just den bygdegård där monologen spelas, som blir scenografin.
Den enda verkliga rekvisita Evert Jansson har till sin hjälp är en projektor, där han visar konstvetarens powerpiont-program, med bilder av den gotländska konstskatten och det är dessa som för historien framåt.
Det är när Olle själv börjar associera till de bilder han visar, som berättelsen om honom växer fram. Genom det brokiga glasfönstret i Visby domkyrka minns han sin dotters bröllop, medan Channa Bankiers "På en ö i Gula floden" får honom att minnas grannens pissbrunn, där han försökte dränka sig efter att kommit på grannen med hans älskade Britta och med ens är det entoniga, malande, borta och orden flödar lätt och fulla av inlevelse. Ett bevis på hur gärna människor vill berätta om sig själva, om någon bara gitter höra på.
Olle skulle kunna berätta om sitt liv hela natten, men en sådan föreställning är naturligtvis inte möjlig, varken i monologens eller i publikens värld, så genom att låta föreläsaren ringa för att kontrollera hur föreläsningen går, kommer berättelsen tillbaka till bygdegården och den gotländska konsten i postmodern belysning.
- Han är så himla oroliga när han inte kan stå här och läsa själv, säger Olle, efter konstvetarens andra samtal.
Snart börjar Olle ändå att åter tolka bilderna och delge sina egna upplevelser och här blandas grabbigt vulgära rövarhistorier, om sovjetiska kustbevakningen och kåta tikar på Dagö, med en varm vänskapsförklaring till den algeriske svärsonen Hassan.
Just i partierna om Hassan, försöker Olle, eller kanske är det regissören Hans Henriksson och manusförfattaren Ulf Palmenfelt, ge historien lite mer djup, som när Olle berättar om hur Hassan är nära att förlora synen efter att ha bli nerslagen av ett gäng folkölsberusade åttondeklassare i Visby och plötsligt finns ett anti-rasistiskt ställningstagande.
Det är också i de här delarna av monologen som Evert Janssons är som allra bäst, särskilt då han återberättar den algeriska Gutesagan, som Hassan lärt honom. Då kan man känna öknens brännheta sand, dofta kryddnejlikor och förnimma den afrikanska kontinentens sammetsvarta nätter.
Då sitter publiken alldeles tyst och uppmärksam och kanske lite överraskad över att möta allt det allvaret i en bygdegårdsföreställning, med ett så fyndigt namn som "Tavlar är väl ingen konst" och kanske blir därför också skratten extra befriande i de mer komiska avsnitten.
- Nu kan ni knäppa på mobilerna och gå ut och röka de som vill det, avslutar Olle föreställningen och så kan både vaktmästaren och publiken återgå till sitt vanliga liv.
Så jobbar vi med nyheter