Tänk att en bok med den enkla titeln ”Ved” är en bästsäljare. Lars Mytting heter den norske författaren som, efter succen i Norge, har fått sin bok översatt till svenska. Försäljningsframgången tyder på att intresset för vedelning och vedhantering har stigit i höjden. Det finns tydligen mängder av människor som söker kunskap i ämnet. Det kan vara klokt eftersom gammal kunskap inte har förmedlats från en generation till nästa. Sen har ju både hantering och eldningsteknik förändrats på senare år.
Jag skall berätta en liten historia som belyser nutida okunskap. Det handlar om en man, ovan vedeldare, som gått till ett vedförråd för att hämta en famn ved. Han tog god tid på sig och eftersöktes så småningom. Det befanns då att han stod och sågade för hand och högg till vedbitar av den ved som låg utanför boden. Det var råved som låg där. Varför tog han inte av den vältorkade veden som låg fint staplad i boden?
– Jag vill helst ha färsk ved, sa mannen.
Kommentarer överflödiga, eller…?
Mannen kände uppenbarligen inte till det gamla gutniska talesättet:
Bränne ra vid u jete färskt brö jär oröiklit.
Att bränna rå ved och äta färskt bröd är misshushållsamt. I båda fallen är det slösaktigt för att det går åt för mycket; rå ved har dålig bränsleeffekt och därför går det åt mycket, färskt bröd är gott och därför äter man mer än man behöver.
I gamla dagar var ved och vedhantering något centralt i de flesta människors liv. Det var det som skulle ge värmen. Och nu kan det vara så att många vill sluta parentesen med värme baserad på el och olja och återgå till vedvärme.
Förr talade man inte så mycket om ved i största allmänhet utan man rörde sig med många olika sorter:
Bakvid. Detta var bränsle speciellt anpassat till den stora bakugnen, alltså 75-90 cm långa kluvna bitar (sked). För att elda upp en bakugn till rätt temperatur gick det åt sex sked um di var store, sjau um di var sma.
Kvällsvid. Under långa vinterkvällar samlades husets folk framför brasan och då var det bra med ved som brann med lågor, som gav både värme och ljus, som man kunde arbeta vid.
Grainvid. Detta var ved som producerats av de grenar som huggits av och det var allstå mest vedbitar av typen runda pinnar.
Smavid. Det var till exempel den restprodukt som uppstod då man ”karede staurar” det vill säga barkade enestörar, som skulle användas till stängsling.
Skatvid. Det var ved som härstammade från trädtopparna.
Ryddvid. Ved som blivit till genom att man röjt ett område.
Tvaitvid. Vad är tvaitar? Här har vi ett sådant där bra gutamålsord som det behövs en liten uppsats för att förklara på svenska. Det är ”det första brädet som sågas av en stock och som är runt på ena sidan.” Man kan också säga att det är ”det som man sågar ifrån en stock förrän man sågar bräder eller plank.”
Det påstås att tvaitar i Norrland kallas bakar. Hur som helst så blir det bra ved om man kapar dessa bakar i lämpliga längder.
Faitvid. Det är helt enkelt tjärved. Bra att ha när man skall göra upp eld eftersom den fort fattar eld.
Di kall na änd för Räikvid faitvidn, för ha var så arg, så de skudd int mik til, så brannt ha (om en piga vid Rikvide i När). Från Ordbok över Laumålet.
Faitvid var också bra när man behövde ljus för då kunde man nyttja ett tjärvedsbloss.
Ja ja har tillume håirt gubbar talt um att de var daim sum aldri nyttäd lyftå ti ga i stall me, äutn di hadd me a fatividsblus, sum di sätted ei håikällinggi, när di gav russi.
Det fanns fler vedsorter, men vi får sluta genomgången här.
Avslutningsvis vill jag bara berätta hur man skall göra för att få reda på vem som har a bjäru, alltså ett väsen som springer runt och tjuvmjölkar kor och bär hem mjölken till sin ägare. En mjölkhare har det också kallats.
Det är så här att om man gör en brasa på nio olika sorters lövved vid en korsväg – då tvingar man fram mjölkharens ägare. Lycka till!