En pjäs om en pjäs. Det är vad komedin Rampfeber är. Publiken följer ett teatersällskap som försöker sätta upp en fars. "Försöker" är rätt ord eftersom det är mycket lite som går som det var tänkt. Personliga tillkortakommanden och intriger sätter hela tiden käppar i hjulet, till regissörens stora förtret. Men även han lyckas så småningom sjabbla till det.
I den första akten är det genrepetition för teatergruppen. När Lena Bogegård kliver ut på scenen vet man först inte vilken pjäs man kollar på, om det är pjäsen vi ska få se eller om det är den spelade pjäsen. Men det gör inget.
När Lena Bogegård byter karaktär så gör hon det snyggt genom att byta dialekt, till gotländska så klart.
Originalpjäsen är brittisk, men Länsteatern utlovar en komedi på gotländska, fast förutom lite ortsnamn som nämns här och var, så är den inte så värst lokal. Å andra sidan, mer gotländskt hade blivit krystat.
Höjdpunkten i första akten är helt klart Andreas Nilssons karaktär, regissören Christer. Han försöker förgäves få skådespelarna att minnas manus. Christers sarkasm är underhållande.
I den andra akten är det scenografibyte, då man förflyttas bakom scenen. Scenografin är snygg och spelar en stor roll i föreställningen.
Så många som åtta dörrar finns på scenen och de spelar alla roll i de ständiga förväxlingar och missförstånd som uppkommer. Det är en stor utmaning för skådespelarna att tajma alla dessa in- och utgångar, vilket de klarar.
Ridån går upp vid andra akten och då får man följa teatergruppen bakom scenen när det blivit premiärdags. Mycket går fel och nu lyckas även regissören, som tidigare kunnat vara så sarkastisk mot sina skådespelare, bidra till kaoset.
Eftersom det i handlingen pågår en föreställning tvingas skådespelarna vara tysta bakom scenen, så i stort sett allt som händer berättas med kroppsspråk och minspel, något som funkar.
I tredje akten ska de försöka få ihop den avslutande föreställningen, men en urdrucken whiskeyflaska gör det svårt.
Skådespelarna spelar två roller och det känns faktiskt som att man får mer dramatik då. Stundtals är man lika nyfiken på att veta hur det ska gå i den spelade pjäsen som i den verkliga, där skådespelarna kämpar för att få ihop farsen som tycks vara bortom räddning.
Lennart Bäcks olika rollkaraktärer är så olika varandra att bara det blir roligt. Ena stunden är han det mycket osäkre amatörskådespelaren Harry och nästa stund den vräkige skattesmitaren Mr Brent.
Pjäsen kallas en hyllning till teaterkonsten, men det hindrar inte ganska elaka nidbilder av skådespelare. Suputen, bimbon, den gubbsjuke karln, känslovraket, alla finns de där.
Rampfeber är humoristisk, den lyckas få en att både dra på smilbanden och skratta högt. Ibland är det på gränsen till buskis, men det är en rolig pjäs.
Vid några få tillfällen blir det rörigt med allt smällande i alla dessa dörrar, men det är vid förvånansvärt få gånger, med tanke på hur många dörrar det är. Vissa saker kunde ha tonats ner, som en tallrik med sardiner, som får oproportionerligt stor plats i handlingen. Det vägs dock upp av att allt är så vältajmat och komiskt.
Precis som våren får Ramfeber en på lite bättre humör.