DU&JAG (GT) Gotlands hårdast turnerande musikant har sedan länge slagit sig ner så långt bort från allfartsvägen som det är möjligt. Det här är Bosse Grönwall med femtio år i dansbandssvängen bakom sig. Tänk så många par han spelat ihop. Och i sär.
Han köpte inte vingar för pengarna, som en sentida kollega, däremot ett vitt stenhus en basgång från St Olofs-holm i Hellvi.
Det var när 60- mötte -70 och orkestern Rospiggarnas låtar landade på Svenskstoppen och började ge klirr i musikerkassan.
– Jag var ihop med en tjej från Hellvi och hennes farsa skjutsade runt oss här i omgivningarna. ”Till salu” stod det på en skylt nere vid vägen, jag tror jag har den kvar ute i vedboden än, faktiskt. Så jag gick in och snackade med ägarna, mer behövdes inte på den tiden.
”Den tiden”, ja. 1970.
Nu är året ett annat, men gården har varit en mer eller mindre fast plats sedan dess.
– Jag har bott här till och från genom åren, men sedan -98 håller vi till här permanent, frugan och jag.
Tidigare än så, sent 60-tal. Från min barndoms radioapparat lät sången om ”Don Juan Johansson”. Lyssna på den, den finns på Spotify, sådana låtar görs inte i dag. ”Don Juan Johansson är så galant, med en tunn liten tangorabatt och smil som är charmant”. Peter Himmelstrands text där.
Från uppväxten minns jag Schytts och Jigs på ”Svensktoppen”, jag minns radioprogrammet ”Dansbandsdax” med Staffan Schmidt vid mikrofonen som spelade aktuella skivor en gång i veckan.
Trots att jag egentligen aldrig varit ute i kulörta lyktors sken, aldrig kastat pil eller slickat någon i örat, står det en för mig kittlande doft av vodka, svett och parfym om dansbandsmusiken.
Lyssnar jag på ett blandband från ”den tiden” kan jag varenda låt, hur det nu gått till. Antagligen är det så enkelt att de här tonerna är en del av den svenska landsbygdens själ.
Femtio år i branschen har han bakom sig, Bosse Grönwall. Vi träffas vid snudd på vägs ände för att prata om karriären och om livet som går.
Och vägs ände har han minsann sett, sedan bandet Rospiggarna startade i mitten av 60-talet av några uppväxtkompisar i Vällingby i Stockholms västerort.
Det var Bertil Bertilsson som hittade på namnet. Bertilsson, legendarisk på sitt sätt som medlem i orkestern Rockfolket.
– Ingen av oss i bandet var någon rospigg, men han hade sommarställe i Grisslehamn och kläckte idén och så fick det bli så, minns Bosse Grönwall.
Hit och dit över kartan till det ena danspalatset efter det andra har han rest, folkparksjobb från Ystad till Haparanda när konjunkturen var som bäst för rikets dansorkestrar.
Jobben fanns i mängd, över allt svängde folk sin lurviga när det drog ihop sig till helg, ja, stundtals oftare än så.
– När det var som mest hade vi tre, fyra spelningar i veckan.
Då kuskade orkestern runt med sin Cheva Apache, fullastad med instrument och förstärkarlådor och spelade såväl ihop som i sär det ena paret efter det andra.
Oglamouröst, visst, korv och pommesfrites, men också en enorm sammanhållning. Packa upp, packa ihop och ge sig av, trettio mil till nästa ställe.
Alla resor höll Bosse borta från alkoholen, säger han. Det är annars en grop lätt att falla i.
– Du vet, man skulle ju alltid kunna köra, om vi lirat i Östersund en kväll var det bara att plocka ihop grejerna och sedan ge sig i väg, då gick det inte att vara på fyllan.
Det är det dock andra som varit. Danspubliken, exempelvis. En i vardera benet, ytterligare några innanför västen och sedan rajtan tajtan. Många är de barnförbjudna scener Bosse bevittnat från scenen.
Sedan tio, kanske femton, år spelar Rospiggarna upp till dans på Vikinglines Finlands-kryssningar.
En vecka per månad parkerar de den silvergrå minibussen ombord och reser sedan fram och tillbaka ett antal vändor. De spelar till kvällens dans och under eftermiddagarnas mer städade kafé.
– Förr var det ingen som ville lira på båtarna, men det är andra tider nu. Speltillfällena är färre och många har varit tvungna att krypa till korset, säger han.
Redan tidigt förstod Bosse att det var musiken som drog. Så starkt kändes det. Pappa var journalist på DN, mamma hade tjänst på Vattenfall och de båda ville sonen skulle bli jurist.
– ”Bo ska ha ett riktigt jobb”, tyckte de. Jag läste ett halvår på universitetet, sedan pallade jag inte längre. Jag valde musiken och har inte ångrat en sekund.
Vad var det som lockade så? Minns du?
– Jag vet inte...jag ville spela, bara. Det var inte svårare än så. Man hittar sin passion och jag höll fast vid min. Det var omväxlande och fritt.
Thor-Erics, Sannex, Thorleifs, Matz Bladhs, Wizex, Flamingo, Drifters, Candela, Nalles, Inger med Norrlandspojkarna, Max Fenders, Mats-Görans, Leif Tommys, Ivan Östs...vad man än tycker om namnen så tycker man om dem.
Bosses hjärta finns i 60-talet, vilket han kallar ”ett fantastiskt årtionde”. Han minns en optimism i världen som han tycker inte finns i dag, en underliggande humor, en tro på framtiden.
Räknar man på det är det rätt länge sedan. Femtio år. Ett helt liv nästan. I alla fall ett halvt.
Och så alla sköna låtar och artister; Chuck Berry, Jerry Lee, Elvis och de andra.
”Ännu en nostalgisk gubbe” tänker folk som läser den här intervjun. Tror du inte?
– Det är jag så gärna, i så fall. Och det är ju precis det vi gör i dag. Publiken blir äldre, precis som vi. Vi spelar covers på de där gamla låtarna som folk vill höra.
Okej, några till, går inte att låta bli: Bengt Hennings, Berth Idoffs, Cool Candys, Christers, Torgny Melins, Sten Karlsson och Salta Mandlar, Elisas, Vikingarna, Sten & Stanley, Leif Bloms, Ingemar Nordströms.
Det finns så många minnen, som turnén med Lasse Berghagen 1978, den var kul.
– Jag träffade honom i Stockholm härom veckan. Vi snackade lite minnen, sådant är roligt. Han är still going strong, Lasse.
Och så alla andra som passerat revy, vänskapen som utvecklats med de andra turnerande banden, ett hej-hej genom vindrutan eller en kaffe tillsammans på något motorhotell.
– Man har ju lärt känna en hel massa musiker genom alla år, det är nog bland det bästa med det här livet.
Tolvmetersmercan som de genomförde Berghagen-turnén med sålde de för övrigt till Ulf Lundell sedan, ett chassi som läckt såväl glykol som kylarvätska och där bandet åkt med nerverna på spänn; skulle de komma fram eller inte.
Minnen, så många minnen.
– Ja, säger Bosse och sitter tyst en stund. Jag har inte ångrat en sekund av det här. Inte en sekund.
Sedan 39 år är han gift med Tina, vilken dock inte är den Hellvi-tjej som skymtade i början av den här texten.
Tillsammans bor de i tystnaden med skogen tätt inpå. Ibland blir han snudd på religiös, säger han, Bosse. Här är det gott att andas ut efter de intensiva veckorna till havs. Här kan han sitta länge om kvällen och se på stjärnhimlen.
– Det är märkligt hur fort det gått, det känns inte så länge sedan jag köpte det här stället, funderar han. Barnen har vuxit upp, min äldste grabb är 45 nu, visst är det konstigt!? 45, då hade jag redan lirat i över tjugo år.
Men trots den närmast livslånga kärleken till Gotland finns Stockholm ändå kvar i honom, starkt, så starkt ropar trots allt ursprunget.
– Vi har en liten etta på Hammarbyhöjden. Jag brukar sätta mig på cykeln och trampa runt i stan, gärna till Hellstone Music på Götgatan, världens bästa musikaffär, det är som en tidsmaskin att gå in där. Jag behöver komma till Stockholm ibland, det ger dynamik i tillvaron.
En tidsmaskin är det även att se på gamla bandfoton från 70-talet. Vilken stajl! Omöjligt är det att inte le.
– Ja, som vi såg ut. Men alla gjorde ju det, och det fanns en ekonomisk aspekt, faktiskt. Skrev man ”fantasikostym” gick det att dra av i deklarationen men då var det tvunget att vara så udda att det inte gick att använda annat än på scen.
I övrigt finns inte mycket sparat, varken kläder, kort eller affischer.
– Jag har aldrig varit mycket för att samla på mig saker, jag försöker uppleva det som händer när det händer. Men i efterhand hade det så klart varit roligt att ha en del kvar.
Ett liv i musiken är det och har det varit, undantaget en parentes i tidigt 80-tal. Då arbetade han under fyra år på stenhuggeriet i Slite och tog då sin sexmeters träbåt till jobbet, rundade Asunden och lade till i hamnen, det tog trekvart.
Men det var också enda gången han haft ett ”riktigt” jobb.
– Vi hade några bitar på Svensktoppen där i början, då blev vi ett namn och drog in en del slantar. Annars har det inte givit mycket pengar och pensionen är rätt vissen, men vadå? Det viktigaste är att göra den man verkligen vill och som jag sa, jag har inte ångrat en enda sekund.
Jo, Rospiggarna är även namnet på ett speedwaylag, med hemmaoval i Hallstavik. Precis som för övrigt även Vikingarna är. De har sin hemvist i Örebro.