DU&JAG (GT) Gotlands hÄrdast turnerande musikant har sedan lÀnge slagit sig ner sÄ lÄngt bort frÄn allfartsvÀgen som det Àr möjligt. Det hÀr Àr Bosse Grönwall med femtio Är i dansbandssvÀngen bakom sig. TÀnk sÄ mÄnga par han spelat ihop. Och i sÀr.
Han köpte inte vingar för pengarna, som en sentida kollega, dÀremot ett vitt stenhus en basgÄng frÄn St Olofs-holm i Hellvi.
Det var nÀr 60- mötte -70 och orkestern Rospiggarnas lÄtar landade pÄ Svenskstoppen och började ge klirr i musikerkassan.
â Jag var ihop med en tjej frĂ„n Hellvi och hennes farsa skjutsade runt oss hĂ€r i omgivningarna. âTill saluâ stod det pĂ„ en skylt nere vid vĂ€gen, jag tror jag har den kvar ute i vedboden Ă€n, faktiskt. SĂ„ jag gick in och snackade med Ă€garna, mer behövdes inte pĂ„ den tiden.
âDen tidenâ, ja. 1970.
Nu Àr Äret ett annat, men gÄrden har varit en mer eller mindre fast plats sedan dess.
â Jag har bott hĂ€r till och frĂ„n genom Ă„ren, men sedan -98 hĂ„ller vi till hĂ€r permanent, frugan och jag.
Tidigare Ă€n sĂ„, sent 60-tal. FrĂ„n min barndoms radioapparat lĂ€t sĂ„ngen om âDon Juan Johanssonâ. Lyssna pĂ„ den, den finns pĂ„ Spotify, sĂ„dana lĂ„tar görs inte i dag. âDon Juan Johansson Ă€r sĂ„ galant, med en tunn liten tangorabatt och smil som Ă€r charmantâ. Peter Himmelstrands text dĂ€r.
FrĂ„n uppvĂ€xten minns jag Schytts och Jigs pĂ„ âSvensktoppenâ, jag minns radioprogrammet âDansbandsdaxâ med Staffan Schmidt vid mikrofonen som spelade aktuella skivor en gĂ„ng i veckan.
Trots att jag egentligen aldrig varit ute i kulörta lyktors sken, aldrig kastat pil eller slickat nÄgon i örat, stÄr det en för mig kittlande doft av vodka, svett och parfym om dansbandsmusiken.
Lyssnar jag pĂ„ ett blandband frĂ„n âden tidenâ kan jag varenda lĂ„t, hur det nu gĂ„tt till. Antagligen Ă€r det sĂ„ enkelt att de hĂ€r tonerna Ă€r en del av den svenska landsbygdens sjĂ€l.
Femtio Är i branschen har han bakom sig, Bosse Grönwall. Vi trÀffas vid snudd pÄ vÀgs Ànde för att prata om karriÀren och om livet som gÄr.
Och vÀgs Ànde har han minsann sett, sedan bandet Rospiggarna startade i mitten av 60-talet av nÄgra uppvÀxtkompisar i VÀllingby i Stockholms vÀsterort.
Det var Bertil Bertilsson som hittade pÄ namnet. Bertilsson, legendarisk pÄ sitt sÀtt som medlem i orkestern Rockfolket.
â Ingen av oss i bandet var nĂ„gon rospigg, men han hade sommarstĂ€lle i Grisslehamn och klĂ€ckte idĂ©n och sĂ„ fick det bli sĂ„, minns Bosse Grönwall.
Hit och dit över kartan till det ena danspalatset efter det andra har han rest, folkparksjobb frÄn Ystad till Haparanda nÀr konjunkturen var som bÀst för rikets dansorkestrar.
Jobben fanns i mÀngd, över allt svÀngde folk sin lurviga nÀr det drog ihop sig till helg, ja, stundtals oftare Àn sÄ.
â NĂ€r det var som mest hade vi tre, fyra spelningar i veckan.
DÄ kuskade orkestern runt med sin Cheva Apache, fullastad med instrument och förstÀrkarlÄdor och spelade sÄvÀl ihop som i sÀr det ena paret efter det andra.
Oglamouröst, visst, korv och pommesfrites, men ocksÄ en enorm sammanhÄllning. Packa upp, packa ihop och ge sig av, trettio mil till nÀsta stÀlle.
Alla resor höll Bosse borta frÄn alkoholen, sÀger han. Det Àr annars en grop lÀtt att falla i.
â Du vet, man skulle ju alltid kunna köra, om vi lirat i Ăstersund en kvĂ€ll var det bara att plocka ihop grejerna och sedan ge sig i vĂ€g, dĂ„ gick det inte att vara pĂ„ fyllan.
Det Àr det dock andra som varit. Danspubliken, exempelvis. En i vardera benet, ytterligare nÄgra innanför vÀsten och sedan rajtan tajtan. MÄnga Àr de barnförbjudna scener Bosse bevittnat frÄn scenen.
Sedan tio, kanske femton, Är spelar Rospiggarna upp till dans pÄ Vikinglines Finlands-kryssningar.
En vecka per mÄnad parkerar de den silvergrÄ minibussen ombord och reser sedan fram och tillbaka ett antal vÀndor. De spelar till kvÀllens dans och under eftermiddagarnas mer stÀdade kafé.
â Förr var det ingen som ville lira pĂ„ bĂ„tarna, men det Ă€r andra tider nu. SpeltillfĂ€llena Ă€r fĂ€rre och mĂ„nga har varit tvungna att krypa till korset, sĂ€ger han.
Redan tidigt förstod Bosse att det var musiken som drog. SÄ starkt kÀndes det. Pappa var journalist pÄ DN, mamma hade tjÀnst pÄ Vattenfall och de bÄda ville sonen skulle bli jurist.
â âBo ska ha ett riktigt jobbâ, tyckte de. Jag lĂ€ste ett halvĂ„r pĂ„ universitetet, sedan pallade jag inte lĂ€ngre. Jag valde musiken och har inte Ă„ngrat en sekund.
Vad var det som lockade sÄ? Minns du?
â Jag vet inte...jag ville spela, bara. Det var inte svĂ„rare Ă€n sĂ„. Man hittar sin passion och jag höll fast vid min. Det var omvĂ€xlande och fritt.
Thor-Erics, Sannex, Thorleifs, Matz Bladhs, Wizex, Flamingo, Drifters, Candela, Nalles, Inger med Norrlandspojkarna, Max Fenders, Mats-Görans, Leif Tommys, Ivan Ăsts...vad man Ă€n tycker om namnen sĂ„ tycker man om dem.
Bosses hjĂ€rta finns i 60-talet, vilket han kallar âett fantastiskt Ă„rtiondeâ. Han minns en optimism i vĂ€rlden som han tycker inte finns i dag, en underliggande humor, en tro pĂ„ framtiden.
RÀknar man pÄ det Àr det rÀtt lÀnge sedan. Femtio Är. Ett helt liv nÀstan. I alla fall ett halvt.
Och sÄ alla sköna lÄtar och artister; Chuck Berry, Jerry Lee, Elvis och de andra.
âĂnnu en nostalgisk gubbeâ tĂ€nker folk som lĂ€ser den hĂ€r intervjun. Tror du inte?
â Det Ă€r jag sĂ„ gĂ€rna, i sĂ„ fall. Och det Ă€r ju precis det vi gör i dag. Publiken blir Ă€ldre, precis som vi. Vi spelar covers pĂ„ de dĂ€r gamla lĂ„tarna som folk vill höra.
Okej, nÄgra till, gÄr inte att lÄta bli: Bengt Hennings, Berth Idoffs, Cool Candys, Christers, Torgny Melins, Sten Karlsson och Salta Mandlar, Elisas, Vikingarna, Sten & Stanley, Leif Bloms, Ingemar Nordströms.
Det finns sÄ mÄnga minnen, som turnén med Lasse Berghagen 1978, den var kul.
â Jag trĂ€ffade honom i Stockholm hĂ€rom veckan. Vi snackade lite minnen, sĂ„dant Ă€r roligt. Han Ă€r still going strong, Lasse.
Och sÄ alla andra som passerat revy, vÀnskapen som utvecklats med de andra turnerande banden, ett hej-hej genom vindrutan eller en kaffe tillsammans pÄ nÄgot motorhotell.
â Man har ju lĂ€rt kĂ€nna en hel massa musiker genom alla Ă„r, det Ă€r nog bland det bĂ€sta med det hĂ€r livet.
Tolvmetersmercan som de genomförde Berghagen-turnén med sÄlde de för övrigt till Ulf Lundell sedan, ett chassi som lÀckt sÄvÀl glykol som kylarvÀtska och dÀr bandet Äkt med nerverna pÄ spÀnn; skulle de komma fram eller inte.
Minnen, sÄ mÄnga minnen.
â Ja, sĂ€ger Bosse och sitter tyst en stund. Jag har inte Ă„ngrat en sekund av det hĂ€r. Inte en sekund.
Sedan 39 Är Àr han gift med Tina, vilken dock inte Àr den Hellvi-tjej som skymtade i början av den hÀr texten.
Tillsammans bor de i tystnaden med skogen tÀtt inpÄ. Ibland blir han snudd pÄ religiös, sÀger han, Bosse. HÀr Àr det gott att andas ut efter de intensiva veckorna till havs. HÀr kan han sitta lÀnge om kvÀllen och se pÄ stjÀrnhimlen.
â Det Ă€r mĂ€rkligt hur fort det gĂ„tt, det kĂ€nns inte sĂ„ lĂ€nge sedan jag köpte det hĂ€r stĂ€llet, funderar han. Barnen har vuxit upp, min Ă€ldste grabb Ă€r 45 nu, visst Ă€r det konstigt!? 45, dĂ„ hade jag redan lirat i över tjugo Ă„r.
Men trots den nÀrmast livslÄnga kÀrleken till Gotland finns Stockholm ÀndÄ kvar i honom, starkt, sÄ starkt ropar trots allt ursprunget.
â Vi har en liten etta pĂ„ Hammarbyhöjden. Jag brukar sĂ€tta mig pĂ„ cykeln och trampa runt i stan, gĂ€rna till Hellstone Music pĂ„ Götgatan, vĂ€rldens bĂ€sta musikaffĂ€r, det Ă€r som en tidsmaskin att gĂ„ in dĂ€r. Jag behöver komma till Stockholm ibland, det ger dynamik i tillvaron.
En tidsmaskin Àr det Àven att se pÄ gamla bandfoton frÄn 70-talet. Vilken stajl! Omöjligt Àr det att inte le.
â Ja, som vi sĂ„g ut. Men alla gjorde ju det, och det fanns en ekonomisk aspekt, faktiskt. Skrev man âfantasikostymâ gick det att dra av i deklarationen men dĂ„ var det tvunget att vara sĂ„ udda att det inte gick att anvĂ€nda annat Ă€n pĂ„ scen.
I övrigt finns inte mycket sparat, varken klÀder, kort eller affischer.
â Jag har aldrig varit mycket för att samla pĂ„ mig saker, jag försöker uppleva det som hĂ€nder nĂ€r det hĂ€nder. Men i efterhand hade det sĂ„ klart varit roligt att ha en del kvar.
Ett liv i musiken Àr det och har det varit, undantaget en parentes i tidigt 80-tal. DÄ arbetade han under fyra Är pÄ stenhuggeriet i Slite och tog dÄ sin sexmeters trÀbÄt till jobbet, rundade Asunden och lade till i hamnen, det tog trekvart.
Men det var ocksĂ„ enda gĂ„ngen han haft ett âriktigtâ jobb.
â Vi hade nĂ„gra bitar pĂ„ Svensktoppen dĂ€r i början, dĂ„ blev vi ett namn och drog in en del slantar. Annars har det inte givit mycket pengar och pensionen Ă€r rĂ€tt vissen, men vadĂ„? Det viktigaste Ă€r att göra den man verkligen vill och som jag sa, jag har inte Ă„ngrat en enda sekund.
Jo, Rospiggarna Ă€r Ă€ven namnet pĂ„ ett speedwaylag, med hemmaoval i Hallstavik. Precis som för övrigt Ă€ven Vikingarna Ă€r. De har sin hemvist i Ărebro.