Göran Pettersson som i dag hunnit bli 70 år drabbades i 40-årsåldern av sjukdomen MS. Det började som diffusa stickningar och surrningar i kroppen och han fick de påföljande åren allt svårare att röra sig. Sedan 20 år är han rullstolsburen.
I dag, och under hela författarprocessen har han varit helt förlamad, kan inte röra vare sig kropp eller armar. Även talfunktionen är nedsatt, så det är med ansiktet och framför allt ögonen han uttrycker sina känslor.
Ord efter ord
Förutom hustrun Betty och två personliga assistenter, är det med datorns hjälp han kommunicerar med omvärlden - och skrivit sin första bok genom att suga och blåsa.
Mödosamt formar han bokstav till bokstav, ord till ord. Visserligen kan programmet i datorn lagra cirka 5 000 av Görans mest använda ord, men det tar ändå en avsevärd tid i anspråk att forma sida efter sida.
En uppföljande bok är redan på gång, nu med mera fokus på människorna i Hall, ett lite mera ingående berättande om människorna i sin närhet.
Det, och det ska sägas redan från början, är inget litterärt mästerverk Göran åstadkommit. "Från Gud till Vilde" kommer inte att ge honom några författarpriser. Den här boken har så många andra förtjänster och fungerar för Göran på ett helt annat plan - bara detta att den över huvud taget existerar.
- Även en dåre kan lyckas, är Görans egen kommentar om boken och ger även en vink om hans humor och självinsikt.
Även snedstegen
På 600 sidor får vi träffa pojken, ynglingen och mannen bakom boken. Vad som formade hans liv och tänkande. Det är många gånger dråpligt, tangerar lagens rågångar och ibland även en del snedsteg vid sidan om.
Men det är skrivet med glimten i ögat, en skön moral som lockar till skratt och med ett vardagligt talspråk. Som när han berättar om alla sina jakter där polisen hade en del att anföra, eller om vindlande bil- och MC-färder ute på norra Gotland och inte minst alla vådliga eskapader på alla hans olika arbetsplatser.
Hur många gånger hans skyddsänglar trätt i tjänst för att rädda honom till livet går inte att räkna. Ändå hävdar Göran att allt som han skrivit i sin bok är sant, att han inte tummat på sanningen för att försköna eller förvränga verkligheten.
Ingen bitterhet
Trots 20 år i rullstol känner inte Göran Pettersson någon bitterhet i livet.
- Det finns dem som har det mycket sämre, säger han.
- Hade jag inte blivit MS-sjuk hade jag säkert drabbats av en hjärtinfarkt för länge sedan.
Hustry Betty, som Göran kärleksfullt kallar för HSB - Hon Som Bestämmer - håller med.
- Han flängde runt och skulle vara med överallt, så det stämmer nog, säger hon.
Men saknaden att inte kunna köra fyrhjuling och motorcykel är ändå stor.
- Nu får jag nöja mig med att se sonen Johan att meka och köra motorcykel, säger Göran.
Och så berättar han om deras lyckliga stunder på elektronikavdelningen på Ullared.
Rullstolsdans
Ytterligare ett intresse, som han delar med sin livskamrat, är rullstolsdans. För Görans del är det bara att hänga på, här är det verkligen HSB som styr.
- Det är kul, säger Betty som berättar om flera tävlingar på fastlandet de deltagit i.
Och på 1990-talet var Göran mycket aktiv i DHR där han deltog i styrelsearbetet.
Det är också därför han skänker 20 procenten av vinsten på bokförsäljningen till DHR:s kvinnoprojekt i Tanzania.
Förutom att bli klar med nästa bok finns det ytterligare ett projekt han funderar över. Redan i boken kan man läsa om hur han reagerar på sociala orättvisor.
- Jag tänker mig att bli Gotlands bäste uppfinnare!
- Det handlar om ett sätt att få alla i arbete, ett sätt att skapa ett bättre samhälle. En dag hoppas jag att jag kan berätta om detta, säger Göran Pettersson.