Blod svett och tårar
Att tillverka en långfilm är det mest prestigefulla en konstnär kan ge sig in på. En långfilm kostar miljoner kronor med oändligt slit och många konflikter. Konstnären, regissören i det här fallet, måste först ha en bra idé till ett drama. Sedan krävs ett manus och därefter skall regissören tigga ihop miljonerna. Och om det går bra så skall han leva med filmteam och skådespelare i några månader, dag och natt.
När så allt är inspelat kommer han att ligga sömnlös och undra om folk vill betala en hundralapp för att gå på bio och se just den här filmen.
Långfilmstillverkning är blod, svett och tårar. Det som driver konstnären är det ärofulla i att få göra nästa långfilm - och nästa. Den som inte äger stor konstnärlig kraft bör avstå.
Svenska långfilmer blir ofta mera såpa än drama nuförtiden. Sanningen är nog att många i branschen är mest ute efter att skapa sysselsättning och hålla ruljangsen igång snarare än att slita med konstnärliga utmaningar. Konsten eller utmaningen blir mera att söka statligt och kommunalt stöd och EU-pengar än att skapa ett filmiskt konstverk.
*
Hur som helst - galapremiär på biografen Saga på Kungsgatan är något extra. Livréklädda vaktmästare välkomnar i entrén. Strålkastare och fotoblixtar ger atmosfär. Kändisfotografer tar bilder på viktiga skådisar. Teves kameror sveper runt över minglet. Filmbranschens makthavare smyger i kulisserna. Skvallerpressens reportrar letar efter sina favoriter och noterar det senaste. Vackra värdinnor häller snabbt upp mer champagne till alla som har tomt i glaset. Det hela skall kännas som Hollywood. Galapremiären är till för enbart inbjudna.
Men en svensk galapremiär blir svensk - trots allt. Den första jag möter är regissören Othman Karims egen svärmor. Hon har också jobbat hårt med den här filmen och tagit hand om barnbarnen, men denna kväll vill hon bara höra om det är vackert på Fårö den här tiden av året.
Sedan möter jag regissörens svägerska. Hon har sminkat alla i filmen. Sedan ser jag att Linda Zilliacus har sin mamma och pappa med. Det är så svenskt det kan bli.
Alla gråter under de sista scenerna av filmen när Sara (Linda Zilliacus) till slut finner kärleken och blir lycklig.
*
Efter några dagar kommer det som alla väntar på. Det är recensionerna och kritiken. En tung filmkritiker kan döma över regissörens fortsatta liv här på jorden.
Nu blev det den knivskarpe Johan Croneman i Dagens Nyheter. Han kom med en mild avrättning. Det är en sådan där avrättning som försöker ge tröst och förutsätter att konstnären bakom verket skall återuppstå levande igen efter avrättningen.
Filmkrönikan i SVT var mycket snällare än Croneman och gav "Om Sara" tre stolar i poäng - helt godkänd.
Det ärofulla i att göra långfilm får mig alltid att tänka på en annan god vän. Han är numera död sedan länge. Det var den kände och rebelliske konstnären Öyvind Fahlström. Hans långfilm "Du gamla Du fria" slukade halva det svenska långfilmstödet året 1968. Övriga långfilmer fick dela på resten.
Fahlströms långfilm skulle angripa allt som var heligt i Sverige på den tiden - från Kungahuset till vänsterrörelsen. Till första visningskvällen på bio kom omkring femton personer som köpt biljett. Till andra kvällen kom nästan ingen alls. Det blev ingen tredje visning på bio.
Ingen biopublik har sett "Du gamla Du fria" efter premiären år 1969. Filmskaparen Fahlström berättade efteråt att han fick kämpa mot allt och alla under inspelningen. Det var bara blod, svett och tårar - och inget annat.
Så jobbar vi med nyheter