Att prata med höns är ett litterärt grepp som jag först mötte i barnböckerna om Pettsson, gubben som även samtalade med sin katt Findus. Nästa gång var när Gotlands Tidningars krönikör Bernt Bison Nilsson började språka med sina höns och tuppen Pekka.
Man kan förstå tanken. Texten får mer dialog. Det livar upp. Tänk vad tyst och ensamt det annars hade varit hos Pettsson. Och hos Bison blir krönikorna lite tokroliga när tuppen Pekka tar till orda.
Med "Sista dansen" har Bison lämnat krönikorna för en berättelse i det längre formatet. Men hönsen finns med. Och de pratar. Efter att ha varit på kurs i Estland och lärt sig hönsspråket kan romanens huvudperson Seb förstå vad de säger. Han tar med dem till hönsens Vasalopp i Värpeshult. Och tuppen, som nu heter Uhru, smugglas i ryggsäck in på krogen Gamla Masters i Visby.
Det är en roman full av galna infall, men långt ifrån en berättelse att bara skratta åt. Tvärtom, de dråpliga skrönorna om Sebs utflykter med tupp och hönor vilar på en mörk botten - psykisk sjukdom.
Seb är frånskild och har tvingats bort från Sida i Stockholm med två årslöner som plåster på såren. Han hamnar i Burgsvik, bekant miljö för Bison. Där bygger han upp en ny tillvaro, som med tiden blir allt märkligare. Konstiga ljussken över viken, danskvällar med en kvinnlig vålnad, i ett hus som bestrålas av främmande människor.
Bernt Bison Nilsson skildrar ömsint tillvaron för Seb, som i sin ensamhet glider allt längre in i fantasins värld. Med samma värme skildrar han relationen mellan far och dotter, Seb och Felicia. Dottern, som bor kvar i Stockholm, är Sebs allt i livet.
Mellan de finstämda delarna och de burleska skrönorna med tuppen och hönorna i huvudrollen är det ett avgrundsdjup. Känslorna åker berg- och dalbana så det hisnar. Snart önskar man att hönsen ska försvinna, eller åtminstone hålla tyst. De gör de också, när Felicia ser till så att Seb får den vård han behöver.
Här kunde Bison ha knutit ihop sin historia. Men väl omhändertagen blir Seb mer en bifigur. Historien får andra huvudpersoner; dottern Felicia, hennes mamma Rebecka och Sebs granne Rigmor. Romanen tar dessutom en oväntad vändning när Gotlands Tidningars krönikör i Burgsvik, Rustan Johansson, hittas död och upphängd i ett päronträd.
Som ett sidospår rullas en släkthistoria med trådar tillbaka till 1800-talet upp. Det är som om Bernt Bison Nilsson börjat på en helt ny roman, utan att avsluta den han höll på med.
Och det är synd, för det fanns en möjlighet att tydligare lyfta frågan om hur vi ser på dem som är lite annorlunda.
En sak har ändå "Sista dansen" påmint mig om: livet är ett gungfly där man aldrig står riktigt stadigt.