Det är inte alltid som föräldrar får ut mer av konserter för barn än barnen själva.
Men Trazan och Banarne är en sådan typ av evenemang. Föräldragenerationen som växte upp på 70- och 80-talet har alla garanterat minnen av duon med Lasse Åberg och Klasse Möllberg. Deras koja med leopardmönstrad studsmatta var åtminstone min definition på hur varje pojkrum borde se ut.
Därför hade nog många av föräldrarna högt ställda förväntningar på de numer ganska grånade farbröderna.
Electric Banana Band fick stanna hemma, istället stod Gotlandsmusiken för svänget, och Trazan och Banarne backades också upp av en gotländsk barnkör, och en hel hord med dansande barn i flera av sina nummer.
Gotlandsmusiken, dagen till ära ansiktsmålade, gjorde det med bravur. Men jag saknade ändå zebran Janne Schaffer emellanåt, och hans gitarrsolon med tungan alltid i ena kinden.
Olyckan var också med, ett helt oundvikligt nummer, och även om Ted Åström hade en vikarie var det för mina barn konsertens höjdpunkt. Antagligen för att cyklisten ramlade och slog sig, skadeglädje är nåt barn är ganska bra på…
Ur vuxensynpunkt blev det högst betyg till Banankontakt och Min Piraya Maja, två klassiska låtar ur repertoaren.
Jag hade dock hoppats få se Pulver och Nicko, de två byfånarna som alltid ramlar av staketet, men de fick inte vara med.
Min referensgrupp, två barn på sex och åtta år, gav dock sammanlagt fyra tummar upp i bilen hem. Full pott med andra ord.
Och det är väl vad som räknas?