Bergmanfestivalen har frigjort sig från Bergman. Till årets festival har ledningen blickat österut och hittat angelägen teater om en hård verklighet.
I slutet av maj landar sex gästspel i Stockholm som alla vrider och vänder på verkligheten.
Årets upplaga av Bergmanfestivalen på Dramaten i Stockholm 27 maj - 6 juni samlar ett tiotal gästspel från bland annat Riga, Berlin och Vilnius. Festivalen instiftades efter Ingmar Bergmans död, som en välbehövlig utblick för svenskt teaterliv. En stor skillnad när det till försommaren är dags för den andra festivalen är att Bergmanföreställningarna den här gången lyser med sin frånvaro.
- Den första festivalen höll vi oss nära Bergmans verk och person av nödvändighet. Den här gången vänder vi oss framåt, precis som Ingmar hade gjort. Vi ska inte titta bakåt, inte stå still, vi ska ut och leta och utmana, säger festivalchefen Seppo Laukkanen.
Det stora namnet på årets Bergmanfestival är Thomas Ostermeier, konstnärlig ledare för Schaubühne i Berlin, också på plats när årets festivalprogram presenterades på måndagen. Hans teater deltar med två uppmärksammade föreställningar, en påkostad "Fröken Julie" som ska spelas i Globens Annexet, och Lars Noréns tidiga åttiotalspjäs "Demoner", i regi av Ostermeier själv:
- Strindberg, Norén och Bergman, för mig handlar det definitivt om samma tradition. Deras sätt att fokusera på relationen, känslan av att vara fången i ett förhållande, längtan efter den andra... Såväl frågeställning som form i "Demoner" liknar de i "Persona". Jag ser också en Strindbergsk tradition i "Demoner", relationen mellan mannen och kvinnan som ett slagfält, en krigszon.
I diametral kontrast till "Fröken Julie" och till Dramatens eget bidrag, "Fanny och Alexander", står "Sorgsna sånger från Europas hjärta", en bearbetning av Dostojevskijs "Brott och straff" på temat trafficking. Uppsättningen från Litauens nationalteater är ett av flera bidrag från östra Europa.
- Det är märkvärdigt, det under som skett i östra Europa efter pålagd censur och självcensur. Våra världar har varit skilda från varandra. Vi har velat kartlägga vad som händer österut, säger Seppo Laukkanen och fortsätter:
- Det här är samhällen som går genom en svår tid, inte minst ekonomiskt. Ändå är teater fortfarande både möjligt och angeläget. Det handlar inte om huruvida man har råd med teater, utan om att man måste göra teater.