Berglin och Sverige
Än en gång använder serietecknaren Jan Berglin sin penna som febertermometer rätt upp i det svenska allmäntillståndet. Nya boken "Berglin nästa" är hans elfte.
"Det är väl en gråmulen tisdagskväll, när disktrasan nått sin sista inkarnation, du träffas av den insikt Siddharta Gautama fick under bodhiträdet: Det här är tamejfan ett enda lidande".
Så kan också en lätt höstkvällsdepression sammanfattas. Det är också en hyfsad sammanfattning av tecknaren Jan Berglins stil. En liter vardagskomik, ett par nypor igenkänning, tre deciliter tidsanda och krydda efter smak med intellektuell bildning.
Eller med andra ord: Du behöver inte vara inläst på buddhismen för att känna igen disktraselidande när du ser det.
*
Jan Berglin, 46, har gett ut sin elfte seriebok och recensenterna får återigen plocka fram ord som "tidskommentarer", "villakvarter", "medelklass" och "vardagsdetaljer". I mer än tio år har han publicerats i bland annat Svenska Dagbladet, Arbetarbladet och Larson.
Om man gjorde en lång rad av alla Berglinstrippar som satts upp på kylskåp och arbetsplatser i landet skulle den räcka flera varv runt vilket "radhusidyllhelvete" (Berglinord) som helst.
Att ses som den store samtidsskildraren är något som fyller honom både med fasa och en viss belåtenhet.
- Man kan bli alldeles skärrad inför det där: "Nästa teckning kommer att skita sig!" Men det är ju samtidsskildringar vi håller på med, det är vårt uppdrag till oss själva, det vi kan.
Med "vi" menar Jan Berglin den ständiga medarbetaren och bollplanket Maria, hans fru som brukar stå som medskapare till hans böcker. Men inte denna gång.
- Plötsligt sade hon att hon inte ville stå med, men hon gav ingen plausibel förklaring. Men vi jobbar likadant som alltid.
Berglins serier är ofta små litterära kanon, tryfferade med referenser till svenska och utländska klassiker. Ibland gör han en poäng av det - som en Don Quijote-hyllning i senaste boken - ibland glider de omärkligt in och blir svårupptäckta om man har mindre än 60 poäng litteraturvetenskap i bakhuvudet.
*
Är det en svår balansgång att använda ganska smala referenser och samtidigt bli förstådd av en bred publik?
- Man får prova sig fram. Själv har jag "Jeopardy"-kunskaper, de är breda men ganska grunda. Maria begriper mer, om hon inte känner igen det alls får man vara lite försiktig.
Är det inte en fara att utgå från sig själv och sina egna kretsar? Risken är att din publik begränsas till en bildad villamedelklass.
- Nej, jag lovar att det finns andra också. Men det går inte att nå ut till alla, det vore övermaga att försöka. Jag är ju lärare till yrket och har träffat alla sorters människor i skolan. Själv kommer jag från en diffus klass men har gjort en liten bildningsresa. Det ger mig tillgång till fler sidor än bara en.
Får du mycket respons från dina läsare?
- Nej. Och det är bra, för annars kan man bli för påverkad av vad folk tycker. Men man märker att vissa saker är tabu att ta upp, då får man elaka brev. Jag gjorde en serie om adhd och damp där udden var riktad mot expertisen, inte de drabbade barnen, men en pappa blev rasande.
- Jag försöker annars undvika tabuämnen och är inte en sådan som medvetet gör folk förbannade. Jag blir inte attraherad av att folk blir ledsna, jag blir brydd och tänker "det där var kanske inte så kul". Henrik Schyffert verkar inte ha några som helst problem med det där; det gör mig lite avundsjuk, då vore allt så mycket lättare.
Annars verkar du inte vara rädd för att vara politiskt inkorrekt. Du skämtar om arbetslöshet och sjukskrivningar och driver med vänsterintellektuella som är mer vana vid att skratta åt andra än att skrattas åt.
- Vad jag kan minnas har jag aldrig fått kritik för det... Jo, en gång lät jag en arbetsgivare säga till en sökande "Har du försökt på Samhall?" Det var ju rätt taskigt, och då var det några som reagerade.
- Men jag kan driva med alla politiska åsikter, och det beror nog på att jag själv blir allt mer av en politisk kameleont med åren. Mina åsikter går åt alla håll, jag har inte rett ut det riktigt.
Hur tror du att dina serier kommer att utvecklas framöver?
- Jag ska gå i pension vid 65 (skratt). Men när jag räknade på det en gång blev det så många rutor att så många skämt finns inte. Världen tycks i och för sig inte bli bättre. Däremot finns en risk att jag och de som gillar serien åldras i samma takt; kanske blir det allt fler skämt om åldrande och pensionsfonder.
Har du någonsin fått dålig kritik?
- En recension, i tidskriften Arena, var helt förintande. Han skrev ungefär "inte en rolig bildruta sedan 1999". Jag blev väldigt förbryllad och försökte se vad som hände 1999, jämförde före och efter. Men jag orkade inte, det tog för lång tid.
- Men oftast är de otroligt vänliga. Recensioner är kul när man tycker att någon sett något som man känner igen sig i.
Och samma sak gäller för serier.
Så jobbar vi med nyheter