Berättelsen bär fram boken

Han var tre år och lekte i godan ro med sina syskon på mormor och morfars gård vid Lauter på Fårö.
Plötsligt kom en polisbil inrullande på gården och pojken hämtades med tvång, slets ur sin systers famn, för att föras till ett barnhem.
Den lille pojken var Olle Hammarberg som nu har gett ut en bok om sina upplevelser.
Han gör det av två skäl: dels för att sätta ord på det han varit med om och som präglat hans liv på ett ytterst plågsamt sätt, dels för att göra det känt vad som hände och vad som blir konsekvensen när samhället överger ett barn.
Det är stundvis svårt att hänga med eftersom Olle Hammarberg växlar mellan olika perioder i sitt liv, ibland återkommer han till samma händelse och han skriver ingenstans om hur gammal han är när olika saker händer vilket gör det lite snårigt rent kronologiskt.

*
Men stil, språk och disposition är så klart av sekundär betydelse när man ska berätta en historia som denna. Och även om man hakar upp sig på upprepningar och ibland tappar tråden i texten som löper utan styckeindelning, så är det själva berättelsen som bär fram boken.
Olle Hammarberg har än i dag inte fått någon förklaring till varför han omhändertogs så brutalt som liten, varför fördes just han bort och inte hans syskon? Han lägger stor skuld på den tidens barnavårdsnämnd och har sökt i arkiv för att hit motiveringen till beslutet, utan att lyckas. Han kan därför bara gissa att det hade med moderns psykiska sjukdom att göra och att barnavårdsnämnden ansåg att morföräldrarna var för gamla och fattiga.
Dock var tillvaron hos dem fylld av kärlek och trygghet, något som helt saknades i det fosterhem Olle kom till. Fosterföräldrarna var strängt troende och aktiva i en frikyrklig församling. Olle uppfostrades med stryk och mycket skampåläggning, alla hans kompisar som inte var med i församlingen var syndiga och inte lämpliga att umgås med.

*
Olle Hammarberg beskriver rättframt och ganska avskalat om sin uppväxt och hur svårt det var att komma ur situationen.
För hur hemskt det än var i fosterhemmet så var det den enda platsen där han hade tak över huvudet. Våndan i att vara fånge i sitt eget hem, längtan efter den kärleksfulla tillvaron hos mormor och morfar på Fårö var ständiga följeslagare.
Sjukdom och självmordsförsök blev konsekvenser av uppväxten men mot alla odds lyckades Olle Hammarberg överleva, skapa sig ett eget liv, han hittade kärleken och fick en egen familj.
Tankarna på en bok har han burit på länge och som pensionär fick han den behövliga tiden för att skriva ner allting och ge ut i bokform.
På baksidan av boken har landshövding Marianne Samuelsson skrivit och hon skriver bland annat: "Låt Olle Hammarbergs skildring av sin uppväxt tala till oss som möter barn i utsatta situationer i dag. Barn har rätt att bli lyssnade till!"