Den första av en mÀngd korta texter omtalar att fadern just har dött.
Det Fioretos gör i denna relativt korta men innehÄllsrika och spÀnnande bok, som bÄde liknar en roman men kanske ÀndÄ inte Àr det, Àr att följa pappans fotspÄr bakÄt i tiden, förbi den springande punkt dÀr denne Ànnu inte blivit pappa och sÄ lÄngt tillbaka som Àr möjligt.
"Det gÄr trögt, men jag tÀnker arbeta mig bakÄt. Varje ny tablÄ blir ett steg - ett Är, ett andetag - tillbaka till tiden innan du blev pappa. Slutet skall bli din början. Detta Àr ett baklÀngeskvÀde."
LĂ€gger pussel
Vi fÄr en mÀngd korta, vÀlformulerade, skarpa, roliga, osannolika, sorgliga, lÀttförstÄeliga, svÄrförstÄeliga, drÄpliga texter. En mÀngd pusselbitar som till slut lÀgger en bild som möjligen Àr nÀra den verkliga men som förstÄs Àr nÄgot annat: sonens förestÀllning om denna pappa, lÀkare och utlandsgrek och hans i sanning komplicerade förhÄllande till hemlandet och utflyttarlandet.
En förestÀllning som blir en gripande, oerhört lÀsvÀrd text om en far som ibland tycks större Àn vad livet egentligen har utrymme för, en person som hela tiden krÀnger sig ur de ramar som omstÀndigheterna försöker hÄlla honom kvar i.
PĂ„ djupet i exilen
NÀr jag lÀser tÀnker jag gÄng pÄ gÄng pÄ Nikos Kazantzakis "Spela för mig Zorba", en bok jag Àlskat sedan mitt första besök pÄ Kreta pÄ sextiotalet, dÀr det numera inte gÄr att bortse frÄn bilden av Anthony Quinn spelandes den egensinnige kretensaren.
Det Àr som om hans livsbejakande gestalt tar sig in i den stilige grekiske unge man som 1954, rakryggad och mÄlmedveten, vandrar pÄ en av Stockholms gator pÄ det fina fotot som finns pÄ omslaget.
Det hÀr Àr en bok som pÄ djupet gÄr in i exilens villkor och ÄtervÀndandets omöjlighet.
Den lÀmnar ett djupt intryck, gÄng pÄ gÄng kommer jag pÄ mig med att tÀnka pÄ den unge mannen dÀr i femtiotalet och det liv som dÄ Ànnu fanns framför honom och som nu Äterskapats pÄ ett sÄ gripande sÀtt.