Vad är det viktigaste när vi firar jul?
Jag kan tänka mig ett antal olika svar på den frågan: Skinkan, julklapparna, gemenskapen, lutfisken, granen, Kalle Anka…
Här skall vi nu ägna oss helt och hållet åt ett av svaren: Granen. Det kommer inte att handla så mycket om det faktum att det under de senaste cirka 100 åren blivit allmänt att folk tar in en gran i stugan och pryder den med ljus, glitter och girlanger. Det räcker med att läsa i en gotländsk ordbok (Lau-målet) för att förstå att trädet ifråga hade så många andra betydelser för folk förr i tiden. Här är några exempel. På gutamål, givevis.
Men först måste vi konstatera att gran – åtminstone ettar gammelt - heter grän och att det är ett femininit ord. Granen är en hon medan tallen är en han. Det heter gräni i bestämd form och gränar i flertal.
GRÄNGRAINAR. Grangrenar användes bland annat till nautbugar. Vad är då detta? Jo, det är halsbindslen för kreaturen.
De var ti lait grängrainar um haustar u gär bugar ti kräki kåm in.
Man gick alltså ut i granskogen och letade efter lämpliga grenar att göra halsbindslen av så att man hade när det blev dags att stalla in djuren för vintern. Grangrensbindslena har efterträtts av kättingar. Nu i lösdriftens och de datoriserade ladugårdarnas dagar har kon oftast ett läderband om halsen, inte av koketteri, utan för att bära en så kallad transponder i för att därmed kunna identifieras av robot och foderautomat.
GRÄNSEGEL. När det inte blåste tillräckligt för att man skulle kunna segla fick man med ett skämtsamt uttryck ta till ”gränsegli”, det vill säga årorna. Av detta förstås att årorna vanligtvis tillverkades av granvirke.
GRÄNKUNNINGG. Betyder grankotte.
Fattifålk brukar räk ihop dum u nytt dum ti vid.
Nedfallna grankottar kunde bli bränsle för mindre bemedlade. Nu finns det inte gran i mängder överallt på Gotland. På den allra sydligaste delen är trädslaget ovanligt och detta har gett upphov till ett talesätt som återges i David Ahlquists samling ”Gamla gotländska ordstäv och talesätt”:
Va den töisken kan måke, säggd sudargutn um gränkunningen.
Den som använde detta talesätt tänkte sig alltså att suderguten var så obekant med grankotten att han kunde får för sig att den var ett prov på tysk uppfinningsförmåga, verksamhetslust och företagsamhet.
GRÄNBÄNDAR. Man kunde använda klena kvistar till bandar, det vill säga vidjor att binda samman bandtunar med. Men när vi pratar om bändar är vi inne på ett annat område. Då är det kluvna smala grangrenar, knaggfria, som används som medel att hålla ihop bunnar (kar) och baljor med.
GRÄNKVADU. Grankåda.
Gränkvadu kan man gär ympvax av.
Man kunde också göra gränsalvu, om man kokade kåda, talg och vax.
GRÄNBARK. Ordförklaring onödig, men vad användes den till?
Förr så koktes de ganlit pa askläut u gränbark.
Ganlit var den färglut man använde för att färga fiskegarnen i. Växtfärgning kan man kanske kalla det. Ibland tillsatte man även björk- och rönnbark. Men det här var länge sedan.
Nå fö teidn så gar de fort ti gär ganlit; man gar ti bodi u kaupar läit sodar u gubbrakk.
Gubbrakk var det på Gotland allmänt använda ordet för det som egentligen heter quebracho, som är en buxbomliknande växt i Sydamerika.
GRÄNKVISTAR. Grankvistar fick duga vid bindning av äreportar.
U när bryllaupi fö de mäst jär pa haustn sum lauen jär släut så gär di ärportar u kransar av gröin gränkvistar.
GRÄNREIS. Granris förstås.
Så bräukar vör ha gröint gränreise ti lägg bei trappar u durar ti rais baini pa.
Rais baini betyder ”torka fötterna”.
GRÄNROT. Granrot förstås.
De feineste gränröitar u gränstumbleröitar klaues (klyvs) u gärs strrandkårgar av.
Förutom allt detta används grandetaljer till stängsel (trodar), takspån, golvbräder, ränggar ( båtspant), höskrindespjälor, ved och mycket annat. Vridna granar, ainsöilte ellar snone, duger som ved. Och så kunde man förstås gå ut i skogen och välja en vacker lagom stor gran att sätta in i stugan till julen. Varför? För att det är vackert med en pyntad gran kan man tro i dag. Sanningen var snarare den att man ville ta in lite av den magiska växtkraft som finns i naturen.