Änglakör och ljuv musik
Ett avskalat Ainbusk är det som presenterar sin julföreställning "Heliga rum".
I föreställningen, med underrubriken "Om änglar i snön och tomtar på loftet", har den för aftonen väl påpälsade Ainbuskkvartetten (Marie Nilsson-Lind, Birgitta Jakobsson, Annelie Roswall och Josefin Nilsson) således förädlat materialet genom att skala av det ner till den essentiella kärnan. Främst vad gäller sången där det nu handlar om ett förhållandevis dämpat men ändå starkt uttryck. Och det gäller även det musikaliska ackompanjemanget, denna gång förekommande enbart i form av piano (Marie) och akustisk gitarr (Birgitta).
Och namnet, "Heliga rum", ger förstås associationer till kyrkobyggnader. Och den sakrala känslan i ruinen förstärks också inledningsvis när de fyra gör entré iförda änglavingar och till yttermera visso sjunger "Änglar finns". Men, helt på blodigt allvar är det inte. Vingarna är hopsatta av material från Panduro. Och Marie påpekar att om det syns en figur i bakgrundsskuggorna så är det inte Jesus utan en ljustekniker. Ainbuskarna är således så där lite lagom retsamma och något religiöst väckelsemöte handlar det definitivt inte om.
Aftonens signum är som förväntat samtligas skönsång. Som blir alltmer formsäker. Och med det nedtonade kompet står rösterna ännu mer i centrum. Och denna gång förmedlar de en blandning av klassiker och några oväntade låtval. Som när en mycket personlig tolkning av Everly Brothers senare av hårdrockande Nazareth gjorda "Love hurts" omedelbart följs av Clashs "Should I stay or should I go", båda dessutom försedda med inlagda monologer.
Sångpartier som bryts av Maries eftertänksamt personliga livsiakttagelser med spets eller hennes mera raktpåhumor-prator. Och den här gången är det en ovanligt fräck Marie som lämnar sin plats bakom pianot, kör ut "förbandet" och kastar sig ut på slak publiklina. Ibland blir det härligt burleskt som när hon presenterar sitt husdjur "Kuckeliku" som är en hönsfigur i minst sagt slapp form. Emellanåt blir det gripande när hon sätter fokus på tillkortakommanden och förtretligheter.
Och när Marie Nilsson-Lind åter tar plats bakom klaviaturen konstaterar hon att "för att riktigt muntra upp oss ska vi ta en begravningstango".
Att hon återbrukar några komiska "darlingar" har publiken överseende med. Dessutom visar hon även upp sin finstämda sida. Via diktläsning. Kent Andersons "Vingen" hör dit.
Konserten avslutas med en Ainbusk-klassiker, "Älska mig".
"Heliga rum" tar plats som en av Ainbusks starkare föreställningar.
Så jobbar vi med nyheter