Att vandra i Alperna och andra mellan- och sydeuropeiska bergskedjor tycks bli mer och mer populärt. Det finns många intressanta och vackra växter längs lederna, men det är dåligt med bestämningslitteratur på svenska. De allmänt förekommande populärt hållna alpflororna är ju tyvärr till mycket stor del på engelska.
En gång för länge sedan var jag med på en vandringsresa till en ö i Medelhavet. Vi hade en dag tagit oss uppför en lång och seg uppförsbacke och här kom vi rakt in i en glänta, som var tätt bevuxen med vackra och intensivt färgade orkidéer. Guiden tog fram sin flora och konstaterade att deras latinska namn var Anacamptis pyramidalis och att det engelska namnet var "pyramid orchis" och föreslog att vi skulle kalla denna art för "pyramidorchidé". Eftersom alla deltagare i dessa resor bidrar med sina egna kunskaper, berättade jag att den heter salepsrot på svenska och växer på Gotland och Öland.
Den nyutkomna boken "Alpblommor" av Ewa Hellström-Broström kan nu bli till stor hjälp, särskilt som den är i bekvämt jackfickformat (Alpina förlaget 128 s. ISBN 978-91-973214-3-3).
Boken börjar med en inledning på fyra sidor, där författaren berättar om sig själv och sitt intresse för alpina blommor, speciellt i Dolomiterna i Norditalien och beskriver också de sex alpina huvudnaturtyperna, från lövskogarna i dalgångarna till hedarna med nästan ständigt snötäcke. Efter detta får vi till livs en del fakta om alpväxternas liv och leverne. Därefter följer en "bruksanvisning" på fyra sidor. I denna ingår ordförklaringar, som kan vara bra att titta på i god tid innan man börjar sin resa.
Sedan följer huvuddelen av boken med beskrivningar och färgbilder av växterna. Uppställningen kanske kan verka lite originell. I de flesta floror är växterna uppställda efter släktskap, d.v.s. i systematisk ordning. En annan och mycket användbar uppställning är att beskriva växterna efter de naturtyper som de förekommer i, vilket i många fall underlättar artbestämningen om man inte är expert. Författaren till den här boken delar upp dem efter blomfärgen, vilket kan verka ovanligt, men har förekommit tidigare. Jag har t.ex. en engelskspråkig flora från 1956 och den är uppställd på detta sätt, så "intet är nytt under solen".
Först kommer gula blommor, följda av röda, blå och vita. Den senare gruppen omfattar även några arter i färger, som inte kan inrangeras i de övriga grupperna. De cirka 200 fotona är som regel vältagna så att man se de viktiga artkännetecknen. Färgåtergivningen är mestadels bra för de gula, röda och vita blommorna, men tveksam för många av de blå arterna. Med nutidens digitala bildbehandlingsteknik kan faktiskt man rätta till många defekter i färgåtergivningen, vilket borde ha skett här.
Trots vissa små invändningar rekommenderar jag att ha med den här lilla trevliga boken på vandringsresor och de alpina veckor som en del reseföretag har på sina program och det då brukar bli lite strövtåg i närnaturen runt turistanläggningarna.
Tord Porsne