80-talet, vart blev du av?

Alla har vi en "guilty pleasure", alltså något du inte borde gilla men gör det i alla fall - och du förnekar det, förnekar det alltid, officiellt.
Bon Jovi-lover
På min ipod har jag en hel spellista tillägnad en kavalkad med "guilty pleasure". Den spellistan heter "Träningsmusik". Det är kamouflering i sitt esse. Om någon frågar, kan jag bara yra lite om att de här låtarna passar bra när jag springer - absolut aldrig annars.
Djävulens största trick var, som bekant, att lura människan att han inte fanns.
Vilken grupp som dominerar spellistan "Träningsmusik"?
Bon Jovi.
Hårdrocksgruppen som spottat ur sig dängor som "Livin’ on a prayer" och "You give love a bad name". Hårdrocksgruppen med en sångare, John Bongiovi, som spelat i kalkonrullen Skicka vidare. Hårdrocksgruppen vars genre brukar benämnas som "hair metal", en stil där rockbandet prioriterar frisyrerna framför musiken.
Vem hade inte kissat på Bon Jovi i det publika rummet?
Hemliga favoriter
Men nog om min "guilty pleasure". Mer om det som kollektivt blivit den svenska medelklassens: 80-talets musik.
Räkna bort synt som var avantgarde när det begav sig. Ta inte heller med creddig Bronx- eller tidig gangsterrap i den beräkningen.
Nej, de kollektiva svenska, hemliga favoriterna stavas schlager, pudelrock och disco.
Och det är just det som är huvudingredienserna i Funkfrontens krogshow på Rotundan.
Runt borden sitter mestadels människor från medelålderns alla spektra. Människor som drömmer tillbaka till en tid av våfflat hår, kavajer med axelvaddar och Alphaville.
Drömmen eskalerar när Anna-Lill Karlberg bränner av kvällens öppningsnummer: Chers "If I could turn back time". Hon gör det bra, naturligt karismatiskt och med en stadig och säker röst. Karlberg får snart uppbackning av sina manliga kollegor som totalt sett skapar en stark och dimensionerad ljudbild.
Ryck i mungipan
Ögonparen på stolarna flackar lite förläget. Munnarna pulserar lite småleende, nästan som att de höll inne på något. Men händerna applåderar artigt och obönhörligt.
Öppningsnumret sätter tonen. I de kommande numren tar Funkfronten med gästerna tillbaka. Tillbaka till 80-talet.
Och man gör det i ett högt tempo. Många medleyn. Korta byten.
Majoriteten i gruppen har arbetat med varandra i tre år. Deras samspelthet är en stor tillgång. De får till och med något så osexigt som ett medley av 80-talsschlager att bli spontant och underhållande.
Och när man river en mix av svensk 80-talspop, så märker jag att det händer. Jag sjunger med i Orups "Jag blir hellre jagad av vargar". Jag. Sjunger. Med. Till. Orup. I det publika rummet.
Så gör även min bordsgranne, hennes granne och hela bordet.
Jag hade tänkt gardera mig innan krogshowen. Låsa fast händerna med handklovar i stolen. Det hade medfört både för- och nackdelar. Nackdel: Jag hade blivit tvungen att hitta någon som kunde mata mig. Fördel: Det hade inte, under några omständigheter, blivit något handklappande i takt med musiken.
Knäckt cyniker
Men när Anders Bertilsson drar igång taktklappande till J. Geils Bands "Centerfold" kan inte ens eder pseudostoiska skribent hålla sig.
Det kan inte, för att ge mig själv lite rättvisa, någon annan i publiken heller göra.
Och när Funkfronten snabbt bryter av "Centerfold" för Gloria Estefans "Conga" släpper alla hämningar. Det sjungs med för fulla halsar. Man står upp. Folk dansar tillsammans på stolar.
Visst knakar det ibland. Jag kan tycka att singbackljudet ofta är ganska pajigt och för tankarna till en karaokebar i Tibro, en oinkopplad elgitarr känns som rekvisita till Småstjärnorna och man kunde gott ha skippat sin version på "Come together" (utgiven 1969, f.ö.).
Men på det stora hela ror Funkfronten hem det här. Vad kan bättre illustrera det än en smockfylld restaurang, som på tå står och vrålar ut crescendot till Guns n’ roses "Paradise city" och krämar ut det sista av årtiondet vi hatar att älska.