I mitt klassrum hänger en karta över världen och en över Sverige. Men det finns en annan karta som borde hänga där. Jag tänker förstås på den där Sverige ligger längst upp i högra hörnet. Har ni sett den? Den kallas Kulturkartan och är framtagen av World Values Survey. Den bygger på forskning i 100 länder där man intervjuat människor om deras värderingar och sociala normer.
Kartan visar Sverige som det absolut mest extrema landet, längst upp till höger. Det är både det mest sekulariserade landet, och landet där frihetliga värderingar överskuggar fokus på överlevnad. Svenskarna behöver inte kämpa för att överleva utan kan fokusera på personlig utveckling. De har stor tillit till sina medmänniskor, även sådana de inte har träffat förut. De tror på att uppfostra sina barn till självständiga individer snarare än lydiga. De tycker att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, att miljön är viktigare än ekonomin och att människor själva ska få fatta beslut om abort, homosexualitet och skilsmässa.
När vi tittar på den där kartan frågar jag eleverna om de kan se sina hemländer. Det kan de. De ligger långt, ibland mycket långt ifrån Sverige. Längre ner, längre vänsterut. Mot tradition och religion, mot kampen för överlevnad.
Och det är nu det fina med den här kartan kommer. För det är inte svårt att föreställa sig varför mycket känns konstigt när man kommer till Sverige. Resan är ju oerhört lång, inte bara geografiskt utan faktiskt även kulturellt. Vi tänker olika. Om oss själva, om familjen, om samhället.
Jag brukar tänka på den där kulturkartan när det dyker upp något i klassrummet som känns trögt och gnissligt. Samtyckeslagen. En våldtäkt i Sverige är inte samma sak som en våldtäkt i hemlandet. Föräldraförsäkringen. Att få betalt för att vara hemma med en bebis i ett och ett halvt år är chockerande generöst. Och så barnuppfostran, bristen på korruption, äldreboenden. Allt gnisslar. Men allt går att förklara med kulturkartan.
Det finns en annan karta också. Den visar hur migranters värderingar förändrats sedan de kommit till Sverige. Det är en karta att sticka under näsan på folk som tycker att integrationen har havererat. För alla har närmat sig de svenska värderingarna. Med tiden anpassar man sig till det samhälle man bor i. Integrationen må gå långsamt. Men den går.