Tänk om man kunde bli så där ohämmat upphetsat villkorslöst glad som hunden blir när man kommer hem! Tio minuters frånvaro eller tre dygn spelar ingen roll. Att mötas av detta...så fint och varmt. Eller som Smaklösa säger: ”Människans bästa vän är slamtömmaren”.
Det skjuts och sprängs och mördas i det svenska samhället, det är förfärande, förskräckligt, fasansfullt och sorgligt för alla som drabbas på nära håll men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de allra allra allra flesta varken skjuter eller spränger utan är helt vanliga hederliga medborgare som gör det bästa för sin omgivning.
Tänk att Uriah Heep fortfarande existerar, om än med bara en originalmedlem. Men ändå? Uriah Heep?
Ur Gotlands Folkblad den 15 augusti 1945: ”Betodlaravgiften för 1945 föreslås av sockernämnden utgå med 4 kr. för varje uppmätt hektar sockerbetsareal eller med lika stort belopp som förra året. Den sammanlagda uppmätta sockerbetsarealen har i år preliminärt beräknats till 54,000 hektar”.
Väldigt många byggnadsställningar runt om i Visby nu. Nybyggen men framför allt renoveringar. Och vägarbeten. Som jag skrev härom veckan: Tänk om den dagen kommer då allting är färdigt. Så märkligt ändå.
Borv!
Att ge sig ut i skogen, naturen, bara vara där, gå eller springa längs stigarna eller obanat, känna lukten av höst, dra handflatorna över tallarnas och granarnas stammar, plocka en kotte, kanske gissa lite bajs, se molnen passera där ovan, lugnt och stilla över den allting jagande mänskligheten, att gå där, vara där, rent av vara skogen, ihreskogen.
Sitter och tittar på en skata som gång på gång tar vad jag tror är en valnöt i näbben, flyger högt och släpper den i asfalten. Otröttlig, som en ettåring som lär sig gå. Till slut spricker den och nöten är fri. Så streetsmart, så intelligent.
Ulf Hammarlunds krönika i lördagens pappers-GT: ”Appar ett hinder för äldre användare”. Så sant. Och inte bara äldre, även om jag numera trots allt börjar räkna mig dit.
Bara två veckor till elitseriepremiären i bandy. Riktig bandy, alltså. På is. ”Uteinnebandy” som jag hört gotlänningar säga. Min gulsvarta halsduk och mössa är redan redo.
Nähä, om man skulle ta och bli influencer. Influerare. Frågan är vem jag ska influera och om vad men också vem jag själv specifikt ska influeras av, kopior som vi ju är av varandra. Och om några generationer är det ingen som minns oss som personer, kanske bara de spår vi lämnat efter oss.
