Magnus Ihreskog: ”När jag inte längre förvånad över någonting alls”

När jag ser folk surfa på TikTok och inte förstår varför.

När jag behöver hjälp i självbetjäningsbutiker. När jag utan att skämmas erkänner att "jag fattar inte ett dugg av det här".

När jag skrattar åt skämt från tv-serien ”Macken”.

När jag inte vill ha musik i bakgrunden när jag äter.

När jag störs av stök och prat, när högkänsligheten bara tilltar.

När jag kan sms:a, men inte med tummarna.

När jag reser ”hem” till en minneslund.

När jag inte riktigt, faktiskt inte alls, förstår tanken med att stänga av Gutebacken för genomfartstrafik.

När jag använder hörselproppar på färjan för att jag inte orkar höra alla, allt.

När jag inte kan så mycket nytt utan mest gammalt.

När barnen blivit ungdomar med sina egna liv.

När jag drar mig undan bara vid minsta antydan till någon form av bråk.

När jag inte ens reflekterat över att det ens är möjligt att Uriah Heep ännu existerar.

När semester och sommarlov inte längre varar i evighet.

När jag inte tar något för givet för det man minst anar alltid kan hända när som helst.

När jag inte längre förvånas över någonting alls.

När jag någon gång slår på radion vid 22 och upplyses om att "här fortsätter vi förfesten!". Förfesten?

När jag inte begriper vad folk på Gotlandsfärjan skrattar åt, för så roligt är det ändå inte.

När jag sedan länge insett att det verkligen finns folk till allt.

När många inte verkar veta vad en skiva är. Åh, vad jag saknar dem, skivaffärerna.

När det nyss var 1994 och när jag längtar efter att lägga mig om kvällarna, när jag insett att jag är rätt asocial.

När jag är noga med att kolla väderrapporten. Väder är verkligen för vuxna.

När en liten påse grillchips inte längre kostar 50 öre.

När jag uppmärksammas på att jag helt tappat referenserna, när jag peakade var många av mina kollegor knappt födda.

När jag inser att jag faktiskt varit med om en del, lärt mig en del, vet en del. När jag med fog kan säga att jag duger gott, trots alla skavanker och tillkortakommanden.

När det kliar i öronen av allt hår där inne.

När jag aldrig längre får brev, förutom de med fönsterkuvert.

När jag till slut förstått att även jag är dödlig.

När jag blir mer och mer lättrörd.

När jag ibland kommer på mig med att aldrig längre höra "Oxygene" med Jean Michel Jarre i radio.

Då! Nu!