Kristoffer Viita: Kan M. Night Shyamalan rädda biosommaren?

Du ska inte tro det blir biosommar ifall inte covid tar slut. Vem vet när vi får möjlighet att gå in i ett stort mörkt rum och drabbas av en film på duk tillsammans igen. Snart, hoppas jag. Jag är trött på den oändliga kampen med strömningstjänsterna där scrollandet blir outhärdligt innan man hinner välja någonting nytt. Jag blir frustrerad och slänger på något gammalt avsnitt av "South Park" eller "Succession" i brist på ordentlig guidning.

Förra sommaren var det Christopher Nolans efterlängtade film "Tenet" som skulle "rädda" biograferna trots pandemin. Även om filmen mirakulöst nog inte floppade totalt var många besvikna över den överbelamrade krångligheten i Nolans metafysiska tidsloop. Det fanns inga riktiga människor, inga känslor att bry sig om.

Biosommaren 2021 ser än så länge osäker ut. Marvel brukar vanligtvis kunna leverera spektakel, men deras två planerade premiärer, den hemliga agenten "Black widow" (som påstås få premiär i maj) och Kung fu-mästaren i "Shang-Chi and the legend of the ten rings" (med premiär i juli?) saknar båda två superkrafter, vilket inte direkt höjer pulsen.

Så vem ska rädda biosommaren 2021? Om den överhuvudtaget blir av?

Om en films värde inte går att mäta i konstnärligt utförande, estetik och atmosfär måste den vara lågpannad. Så brukade jag åtminstone resonera, men jag fick en tankeställare när jag häromveckan såg trailern till regissören M. Night Shyamalans kommande film "Old", som är schemalagd att få premiär den 23 juli. Handlingen kretsar kring en familj på en strand som plötsligt börjar åldras i rekordtempo. Den korta trailern, där Gael Garcia Bernal ser fullständigt skräckslagen ut, har en direkthet som ser filmisk ut till och med i ett minimerat Youtube-fönster. Detsamma verkar föga troligt för tungviktsmötet "Godzilla vs Kong" som riskerar att gå direkt till strömningspremiär i mars. 

Jag har ofta dissat Shyamalan av samma anledning som jag blir irriterad när någon håller för öronen och skriker "spoila inte!". Shyamalans kännetecken, en enkel premiss som i slutet får en oväntad twist, har alltid framstått som ett billigt knep vilket han har upprepat sedan Oscarsvinnande "Sjätte sinnet" (1999). Men just nu längtar jag mer efter "Old" än nästan någonting annat på horisonten.

M. Night Shyamalan är en ojämn regissör med några riktiga lågvattenmärken, inte minst scientologpropagandan "After earth" (2013), men han har upplevt en mindre renässans efter thrillern "Split" (2017) och efterföljande "Glass" (2019).

Även om Shyamalan inte ska överskattas behärskar han en visuell kompetens som saknas i 90 procent av det innehåll som produceras direkt för strömningstjänsterna. Shyamalans filmer, hur billiga deras twistar än må ha varit, lyckas ofta engagera en biopublik på ett djupare psykologiskt plan än någon av alla superhjältefilmer. Jag minns en fullsatt salong som skrek av skräck under "The village" (2004) och den kollektiva chocken när filmens twist avslöjades. Det är upplevelser som är omöjliga att återskapa i våra isolerade bubblor framför teven. Premissen med det ultrasnabba åldrandet i "Old" framstår dessutom som extra skrämmande efter vad många upplever som ett förlorat år. Tänk om vi aldrig får chansen att ta igen det som vi har gått miste om?

Jag fortsätter hoppas på att Shyamalan får chansen att göra mig besviken igen.