Jag var i en stad, och det var i somras, där ett dagis och en kyrkogård låg på var sida om en gata.
En lummig gravpark med lugnt väsande lövträd över minnesstenarna. Ek antagligen, kanske lönn, jag vet inte, minns inte, lade aldrig märke till träslagen, är heller inte särskilt vass på att artbestämma.
Ni vet hur det är på kyrkogårdar, stillheten där, de välkrattade grusgångarna och det väl klippta gräset, solen som silas genom bladverken.
Tid för minnen, eftertanke och vördnad, ett första och ett andra datum, graverat i granit, som rymmer hela liv. Jag tycker mycket om att vara på kyrkogårdar, att försvinna bort ett tag. Vad gjorde dessa för mig okända människor, vilka var de, var det gott eller ont det liv de fick leva?
Som en asfalterad floden Styx skilde denna gata döden från det levande. Bakom ett rött staket av trä låg framtiden i nästa sekund, aldrig längre bort än så. Barn som sprang, som cyklade.
Tårar, kluckande skratt att slå rot i, fantasin lindad flera varv omkring sig.
Stadens detaljplan var som en bild av livet, jag minns själv hur bred en ordinär stadsgata var när jag var liten. Oöverkomlig, nästan. Medan jag som vuxen sneddar över på ett kick, från det levande livet till…vadå?
Jag tänker på hur mycket som händer och ska hända innan stenmuren klättras över. Glädjen, sorgen. Allt vi utsätter oss för.
Livet är en tunn linje mellan moderlivet och döden och under hösten är tillvaron som skönast, värmen med ett sting av förgänglighet, den vassare tonen i löven.
September tar in på oktober och den här spalten har haft ett ovanligt långt sommarlov, ända in bland de brinnande träden och de frasiga morgnarna, men nu är den tillbaka. Tillbaka med sitt (mitt) kvasipekoral. Jo, jag kan tillstå att det är lite flummigt emellanåt.
...men å andra sidan är det så mycket annat som är raka rör och ös till bäng, så vad gör det att runda kanterna en aning.
Jag har hållit till i Småland en del, hjärtats trakt, stugan vid kusten, den mamma och pappa byggde när jag var ett och som genom åren fått en möjligen oförsvarligt stor plats i den här kolumnen.
Men nu: Vardag ånyo. Vardagen är på många sätt underskattad. Man vet vad som gäller och slipper oftast några större överraskningar.
Glasflaskorna kraschade i den gröna igloon, det var i juli. Den lilla återvinningen stod just intill dagiset och kyrkogården.
Det var ljudet av det vanliga livet som vi vuxna känner det. Var effektiv. Hinn allt du ska. Gör det du måste och helst ännu mer. Tids nog får du vila länge.