Magnus Ihreskog: Det var en tid då lyckan rymdes i ett bubbelgum

Det är som den där tv-reklamen, jag minns den svagt, några år sedan nu. Det var något om pensioner, människor som möter sig själva längre fram i tiden. 

Så är det fast tvärt om. Jag river upp en kartong som stått länge i sommarhusets uthus, mer än tio år nu, sedan föräldrarna gått ur tiden och deras hus avyttrats. 

Där visade sig finnas saker från den tiden då lyckan rymdes i ett bubbelgum. 

”Hej matematik” och ett blått skrivblock med sina vita bubblor på omslaget. En Ronnie Peterson affisch. En pärm med STP-märke. Luktsudd. Blyertspennor med den gula färgen avgnagd i änden. 

Jag blir sittande, trollbunden. Som att sitta mitt i sommaren fast det är vinterhalvår och jag bara på ett hastigt besök, där på Smålandskusten.

Jag bläddrar i böckerna, läser en och annan mening ur Fem finner en skatt. Enid Blyton. Läser tidningsklipp om The Sweet och Åtvidabergs FF, hittar gamla blåstencilerande scheman med koder från en annan tid: Ma, Sv, OÄ, Eng. Men lukten är borta, den aldrig glömda lukten av blåstencil.

Jag försöker minnas vad jag ville då. Försöker känna lukten av dom åren, känna smaken av skumnallar, Riff och pulvermos.

Försöker ta mig in i de årens orangebruna tankar, den tidens känslor, långt från Ukraina-krig, elräkningar, mörkerkrafter och ålderdom.

Vad ville jag när lyckan bodde i just det där bubbelgummet, mer än att bli ihop med Anneli och ha alla tuffa Nazareth-LP som Sumpan hade? 

Vilket drömyrke hade jag valt om jag då, med polokrage och snedlugg, fått vara med i GT:s ”Vi i ettan”-serie? Hockeyproffs, kanske. Som Uffe Sterner. Eller tandläkare. Det sägs att jag ville bli just tandläkare för då blir man miljonär. 

Jag blev inte miljonär, jag blev tidningsman och sitter nu med en egen spalt i en tidning. Jag gillade att skriva och kände nån som kände nån som kände nån. Var det kanske redan då jag blev den jag sedan skulle bli?

Det blir ju ofta så med de stora besluten. Var man bor, vem man lever med, vad man har för arbete. Slumpen, man halkar in på det där bananskalet som så många talar om men som folk egentligen bara halkar på på film. 

De små besluten tar evigheter. Jag har exempelvis tänkt köpa nya skor ända sedan i somras. Har inte hänt än.

Ser mina första skrivstilsförsök vilka knappast utvecklats. Gamla nummer av Fantomen och Buster. Simborgarmärken. Snöstjärnor. Ett skolfoto och en nyckelring från Esso. En hälsning från ett tidigare liv.