Vi var ett litet gÀng om fyra. Jag och min syster. Och systrarna pÄ andra sidan gatan, vÄra bÀstisar. Det fanns en tid nÀr vi gjorde allt tillsammans. En tid nÀr somrarna aldrig tog slut. En tid nÀr vi sprang ut pÄ bryggan i Gustavsvik och skrikande kastade oss i. BaddrÀkter, skrubbsÄr, cykla lÀngs strandpromenaden.
Ăn och omstĂ€ndigheterna gav oss vĂ„ra förebilder. Idoler. Ett annat gĂ€ng om fyra. Systrarna frĂ„n NĂ€r, deras bĂ€stisar. Gotlands stoltheter. Det var tidigt 90-tal och Ainbusk Singers sjöng Jag mötte Lassie i tv och vi avgudade dem. SmĂ„brudar var vi, men nĂ„n vuxen sĂ„g till att vi fick se dem live flera gĂ„nger. Till och med besöka dem i logen en gĂ„ng, efter showen pĂ„ Borgen. Autografer pĂ„ en skrynklig papperslapp. Barndomens största ögonblick.
Tiden gÄr och en annan historia har mÄlats upp av systrarna frÄn NÀr. Historien om en komplicerad barndom som förföljer in i vuxenlivet. Om mÄende. Om mÀn och vÄld. Om pengar som kommer, och som försvinner. Om sjukdom, om död.
Tiden gÄr, man blir vuxen, man försöker sjÀlv komma över sin barndom. Man kÀmpar sjÀlv mot patriarkala strukturer, med mÄende. Tiden gÄr och man förstÄr att nÀstan inget Àr som det verkar, utifrÄn. Man förstÄr att barndomens idoler, de man sÄg upp till, ville vara som. De utkÀmpade samtidigt ett krig. Ville kanske inte vara sig sjÀlva.
Vi kunde alla orden utantill. BĂ„de i lĂ„tarna och mellansnacken. Showen FrĂ„n NĂ€r till fjĂ€rran. âMen ja vill ju bare ha ett glas...â "Som andre brytar arm brytar jag ihop." Kanske inte helt barnanpassat, Men det spelade ingen roll dĂ„, vi Ă€lskade dem, hĂ€rmade dem. Affischen pĂ„ vĂ€ggen. Andra dyrkade Michael Jackson. Backstreet boys. Vi: Ainbusk Singers.
I vÄra ögon var de perfekta. Deras liv drömmen. Men verkligheten var en annan, dÄ, i början av 90-talet, för systrarna frÄn NÀr. Verkligheten var lÄngt ifrÄn en dröm.
Jag hittar "Josas bok" i kiosken pÄ fÀrjan. Slukar den. LÄnar ut den till systrarna. Vi bearbetar. BÄde allt som hÀnde dem: Marie. Josefin. Ainbuskarna. Och det som hÀnde oss. Barndomen, ungdomen, vuxenlivet. Om det berÀttar hon sÄ Àrligt och öppet, Marie Nilsson Lind. Och allt det mörka som nu ocksÄ Àr en del av historian om Ainbusk Singers.
Jag hoppas att vÄr kÀrlek ÀndÄ sipprade in till dem. DÄ, pÄ 90-talet. Att den nÄdde dem pÄ nÄgot sÀtt.
NÀr de mÄdde som sÀmst, Àlskade vi dem som mest.