Det är tur att vi inte vet vad som väntar

I dessa tider, nej, i alla tider, är det tur att vi inte vet vad som väntar oss, tycker Magnus Ihreskog.

Foto:

Krönika2020-03-21 09:59
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En avlägset bekant gick nyligen ur tiden och innan allting fortgick i invanda spår stannade tillvaron upp för ett tag, tid för en stunds eftertanke innan livet rusade vidare.

Min första, omedelbara reaktion när jag fick budet var "jamen, jag såg ju honom bara härom dagen!".

Ja, precis så. Han fanns ena dagen, ena stunden, ena sekunden, i nästa var allting över. Så skört det är, så fort det går, ett så tydligt före och efter. Nyss visste vi ingenting av vad vi vet i dag.

I stunder av reflektion brukar jag plocka fram mina föräldrars kvarlämnade fotoalbum från förr. Människor på svartvita bilder uppställda framför kameran; en sommarsemester, en söndagsutflykt fylld av liv, sängkläder som vädras utanför sommarstugan, på ett fotografi ser jag mig själv, jag har ännu inte lärt mig gå.

Det var så länge sedan, jag tänker på allt de hade framför sig som de inte visste skulle komma. Nu är de borta, jag är kvar. Mycket har jag varit med om men mycket är också kvar att uppleva.

Jag tänker att det är tur att vi inte vet vad som väntar oss. Vi fyller våra kalendrar, vi gör som vi alltid gjort för vad annat kan vi göra, vi ansöker om semester när listorna kommer upp, köper biljetter till båten flyget matchen konserten och utgår från att det är så det ska bli.

Men så finns ju Wiggos lag. Min lärare i filosofi på gymnasiet hette just Wiggo, han var pensionär och gick in extra i lärarbristtider och den ”lag” han predikade var säkerligen någon annans men för oss var lagen just Wiggos.

Så här sade han: Om du släpper en sten faller den till marken, så har den gjort i miljoner år. Men du kan ändå aldrig vara säker på att den gör det också nästa gång.

Förutom den oro som det internationella virusutbrottet innebär är det som överrumplat mig mest hur fort allting ändras, som när någon lämnar livet som vi känner det.

På morgonen var det en ganska vanlig morgon och på några timmar gällde helt andra spelregler. Allt var som vanligt men ingenting var som förr. Om inte annat fick vi med tiden på riktigt klart för oss hur allt, precis allting, i samhället hänger ihop.

För en tid tvingas vi värdera och inse att allting är till låns, kanhända har vi en bättre värld när krisen är över och Innan nästa kris tar vid. Men nu är jag väl naiv igen.

Person 1: Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Person 2: Va? Hur kunde du inte veta det? Är du helt dum i huvudet! (Cred här till serietecknaren Johan Wanloo).