GT-redaktionen kvällen före julafton 2008.
Det var fest för gamla journalister, ja, det är några veckor sedan nu. Men ändå. Fest var det, mingel och prisutdelningar.
Jag fick dela ut finaste priset till mina kollegor Malin Stenström och Cecilia Thomsson, det är de värda, de är skickliga hantverkare.
Men allra bäst var att få träffa några av den gamla tidens giganter, de som syntes i spalterna förr, innan klicken styrde och tidningsbilderna var rörliga. De var knappast ens i färg.
Kanske minns du dem, om du är trogen läsare. Kanske minns du Dage Ericsson, Bengan Zettergren, Birgitta och Hans E Andersson, han med Anderssons avstickare. Kanske minns du Eva CD och Bengt Valentinsson, Kultur-Valle.
Jag minns dem, de är så stor del av min tid på tidningen.
Tiden går så fort, och genom åren har jag jobbat med hundratals kollegor. Men det gamla glöms fort och förblir glömt trots att det ligger så nära i tiden.
Som de fanns i officinen på Broväg när jag anställdes för drygt 30 år sedan. Då var jag den ynglige nykomlingen och nu…ja, strunt i det.
Vi som tillsammans för att göra så bra tidningar som möjligt.
Nu är tiden en annan, alla nyss uppräknade har gått i pension, de som en gång bar upp GT-redaktionen. Många av mina nuvarande arbetskamrater har ingen aning om vilka de är, så snabbt sopas spåren.
Allra minst har de en aning om vad de kunde, deras samlade kompetens som lade grunden för var vi är i dag. Inte heller känner de egentligen min bakgrund och erfarenhet, inte konstigt förstås, det är så det är. Jag kände inte heller alla som gick före.
GT-redaktionen kvällen före julafton 2009.
Så roligt var det att få språkas en stund med dessa fina och forna kamrater, jag som är ett slags bro mellan dem och den nya tiden.
”Du, hur gör ni i dag med vallprognosen?” frågade Dage och jag sade att det är länge sedan den var i tryck ”det vet du väl, läser du inte tidningen!?”.
…och så drog vi skrönor och minnen från förr, en del lite saltade som det blir med åren.
Uffe var där också, Hammarlund, den bästa chef jag haft, nu skriver han ledare på Gotlänningen. Och Ola Sollerman, ålderman som fortsatt med sina lördagshågkomster, en sparsmakad stilist. Bison var där, också alltjämt verksam. Herman med sina trudelutter. Har jag glömt någon? Ja, många, men inga fler av de gamla var på festen.
Det är fint att träffa arbetskamrater från förr utan att ha en deadline att jobba mot och dessutom utan att skämmas kunna enas om att det var bättre förr, på vallprognosens tid. Och tack, verkligen, ni alla för allt ni lärde mig.