Snart har jag jobbat hemifrån i ett år. Tanken svindlar. Ni andra har säkert bakat surdegsbröd, stickat koftor och byggt modellflygplan. Själv har jag inte utvecklats särskilt mycket, men kan ändå se några tydliga coronaeffekter.
För det första har jag blivit dummare. Alltså mer korkad och obildad. Det märks framför allt när jag tittar på På spåret och varken klarar huvudstäder, maträtter eller vattendrag. Nu har jag aldrig varit någon virtuos men några poäng brukar jag skrapa ihop. I år har det varit knapert.
Men hallå, blir man verkligen dummare av att jobba hemifrån? Jag är rädd att svaret är ja. Utan kollegor att slänga käft med är det som att hjärnan stelnar till. Man tappar förmågan att reflektera fritt över olika ämnen. Man blir lite mer som de där tanterna och farbröderna som fanns när jag var liten, som kom in och satte sig på kökssoffan, fick en kopp kaffe och sen satt de bara där utan att lufta en endaste tanke.
Den andra effekten är att jag klär mig sämre. Det beror förstås på att jag sitter ensam hela dagarna. Det beror också på att jag inte köpt ett enda klädesplagg. Det blir mycket mjukisbyxor med representativ överdel. Gå omkring i det några veckor och det börjar kännas okej att ha det när man går till affären. Ge det ett halvår så verkar det helt normalt att ha mjukisbyxorna på stan. Sen befinner man sig i fritt fall.
En annan förändring är att jag förvandlats till en strängare fröken. Tidigare kunde jag ta emot skrivuppgifter lite varsomhelst, ett papper i handen, ett mejl. Nu är jag plötsligt mycket noga med att allt ska lämnas på rätt plats i lärplattformen. Alla texter inlämnade på felaktigt sätt refuseras, till elevernas förtvivlan.
Alla samtal, lektioner och prov måste också bokas. Det finns inget utrymme för spontana möten, man springer inte på varandra i korridoren. Har du en fråga måste du boka en tid. Vill du vara med på lektionen måste du boka en plats. Har du ingen plats får du inte komma. Hon är så sträng nämligen, den här läraren.
Distansarbetet fortsätter. Korkad, illa klädd och sträng går jag alltså våren till mötes. Men någon gång tar ju pandemin slut. Kommer jag då att bli smartare, snyggare klädd och snällare? Jag hoppas ju på de första två. Men den här nya strängheten, den tror jag faktiskt att jag behåller.