1928 publicerade S S van Dine sina berömda tjugo regler för en deckare. De höll inte streck, ens då, så här kommer en uppdatering.
Min tjugo-lista, tillkommen efter empiriska studier, omfattar den något vidare genren ”spänningslitteratur”. Det medges att sista punkten är ett plagiat.
Tjugo regler för spänningslitteraturen:
1. Skriv väl. En punkt som är lätt att formulera, men svårare att uppfylla. Fä dör, fränder dör ... Vill du kunna bli läst också när du skiljts hädan?
2. Ha ett ärende. Har du inte det, se punkt 3.
3. Ha en bra intrig. Om du varken uppfyller punkt 2 eller 3, se punkt 4.
4. Ha åtminstone intressanta karaktärer.
5. Om du inte uppfyller punkt 1 och saknar såväl 2, som 3, som 4 så kontemplera en stund över följande kommentar från Sven Fagerbergs alter ego Tecknaren i ”Svärdfäktarna”: ”Deckare ... där finns väl ingen spänning. Det är alltid prosan som mördas. Det är alltid författaren som är den skyldige.”
6. Kan du däremot med gott samvete bocka av punkterna 1–5, så sträck på dig och gå raskt vidare till punkt 20.
7. Ni andra – inse att deckarförfattande är svårt. Agatha Christies genombrotts-bok ”De fyra stora” är alls ingen bra deckare, to put it mildly (därtill är den fördomsfull). Genrens giftskåp är rymligt.
8. Men ha förtröstan, det kan ta sig efter hand. Det gick ju bra för Agatha.
9. Fundera ut hur det hela ska sluta innan du börjar skriva (eller innan förlaget skriver baksidestexten). Kvoten för så kallade öppna slut är överfylld och läsarnas tålamod med lovande intriger som slutar i intet är hårt frestat.
10. Använd för all del lokalfärg, men tappa inte besinningen. Även om historien utspelar sig på Gotland måste du inte avliva dina offer i ett rabbishål, kvävda av en fossil i matstrupen eller strypta med ensalmbärsranka.
11. Låna med måtta. Rätt vad det är råkar någon läsare få syn på nyckelscenen i original. Den som du snott från någon gammal halvt bortglömd roman av, till exempel, Walter Scott.
12. Läs en bok, gärna flera, om psykologi. Finn att det är sannolikt att våldsamma händelser, åtminstone i någon grad, påverkar de människor som berörs.
13. Bevista en rättegång, eller flera. Den kanske inte är mördande tråkig, men överraskningsmomenten är garanterat få.
14. Begrunda avlivningsmetoderna. Om nu Dashiell Hammett (enligt Raymond Chandler) för snart ett sekel sedan lyckades ta mordet ur den venetianska vasen och slänga ut det i gränden för att låta illdåden begåsmed de medel som fanns tillgängliga, i stället för med curare, tropiska fiskar eller handsmidda duellpistoler – varför kasta tillbaks det igen?
15. Ransonera våldsamheterna. Trovärdigheten tenderar att minska med kvadraten på antalet begångna mord.
16. Vet att sex och våld säljer. Men också stundtals kväljer.
17. Dramatisera lite mindre gammaltestamentligt. En mördare nu för tiden grips, anhålls, häktas, döms och avtjänar sitt straff inom kriminalvården. Att hoppa utför en klippa, om än trängd av en mästerdetektiv,ligger inte för hen.
18. Låt ditt manus vila. Stryk sedan minst en tredjedel. Om du inte, verkligen, har fog för att hålla läsaren kvar i över 400 sidor.
19. Säg åt förläggaren att lugna ner sig. En bok om året är mer än de flesta mäktar, om det ska bli bra.
20. Följ inga regler.
Fotnot: Texten publicerades ursprungligen i Gotlands Tidningar den 3 augusti 2017.