Petter Hellsing, ordförande för KRO Gotland.
Som en del av Kultur i Almedalen – en plattform för de mest aktuella kulturfrågorna under Almedalsveckan – lyftes frågan om hur svensk konstnärspolitik kan stärkas – särskilt på Gotland. Detta genom ett diskussionforum på Knägränd nära Österport. Samtalet kretsade runt kultursamverkansmodellen, som återigen ses över av Statens kulturråd. Det bjöds på en tvådelad paneldebatt betitlad "Mer konstnärspolitik i en ny kultursamverkansmodell?", som inleddes med politisk enighet över partigränserna: Kulturen måste bli en valfråga.
Nike Örbrink (KD) uttryckte frustration över den kulturpolitiska debattens nivå och varför intresset ofta brister bland politiker. Oscar Lindster (S), regionråd på Gotland, tog vid:
– En rikare borgerlig kulturpolitik, det är en bra början om vi ska stärka kulturdebatten. Kultur är välfärd. Svårare än så är det inte. Vi måste få fler att förstå det.
I samtalets andra del riktades fokus mot Gotlands konstnärspolitiska villkor. Medverkande var bland andra Helena Wessman, Gotlandsmusiken, Petter Hellsing, KRO (Konstnärernas Riksorganisation Gotland), och Thomas Sundström, Länsteatern på Gotland. Utgångspunkt var en färsk kommunundersökning från KRO om bild- och formkonstens förutsättningar i landet. Samtalet kretsade kring behovet av att ge kulturskapare mer inflytande – och om att regioner måste gå från styrning till stöd.
Efteråt frågade bad vi Petter Hellsing att utveckla sin syn på situationen och utsikterna för konstnärer på ön, samt relationen mellan lokala konstaktörer och regionen. En dialog mellan sistnämnda parter existerar, menar Hellsing – liksom en lyhördhet från regionalt håll.
– Visbys nystartade resurscentrum Konst och Form hoppas jag kan bli en plats för ett konstnärligt samtal av det slag som behövs. Det man behöver stötta är det allmänna konstnärliga samtalet, säger Hellsing.
Men räcker det, när svårigheten för konstutövare på Gotland att få ekonomiskt stöd kvarstår?
– Genom att alla medel går till institutionerna, blir det ofta ingenting kvar för enskilda konstnärer. Men jag tror egentligen inte att regionen kan bli en stor aktör för att skapa arbetstillfällen för konstnärer här. Man måste jobba nationellt som konstnär, men regionen kan bidra till ett samtal, säger Hellsing.
Hellsing konstaterade att mycket av lokal kulturpolitik i praktiken bärs upp av eldsjälar. Engagemanget fluktuerar – särskilt tydligt i ett mindre samhälle som Gotland, menar Hellsing:
– Det är mer personbaserat än en ekonomisk fråga, egentligen. När Jan Brunius var föreståndare för Gotlands konstmuseum drevs det massor med projekt därför att den kraften fanns där. Sedan kan det bli tomrum ett par år, och så plötsligt kommer någon ny person med den rollen.
Utöver att vara personcentrerad är Gotlands konstscen också väldigt Visby-centrerad, enligt Petter Hellsing – symboliserat av ringmuren. Skillnaderna i närvaro, resurser och möjligheter mellan till exempel Visby och Hemse är påtagliga. Men Hellsing noterar att även i Hemse rör sig den konstnärliga organiseringen framåt, och nämner nystartade HAK – Hemse Allmänna Konstförening: för konstutövare i Hemse, som berikar kulturlivet i Gotlands glesbygd.
– Sådana regionala initiativ är jätteintressanta, och då måste man ju in och stötta dem.
Hellsing ser också ett behov av att kultursektorn på Gotland i högre grad präglas av lokal förankring. Då många nyckelpersoner inom kulturområdet har sin bakgrund och förankring utanför ön, finns en risk att det skapar ett avstånd till den gotländska verkligheten.
– Man önskar att vi kunde få en större spridning så att konst blir en angelägenhet för folk på Gotland i bredare bemärkelse. Det kräver att man tar tillvara på gräsrotsinitiativen, säger Hellsing.