Elvira Roslund Gustavsson, som annars är hemmahörande i Halland, har synts till lite varstans på sistone. GT träffade henne första gången på Öster under studenten. Där stod hon, mitt i tårtkalaset och festyran, med en plastbytta full av lera. Målet: Att få in så många handavtryck som möjligt till den skulptur som just nu tar form på Lokatta keramik i Barlingbo.
När vi möts upp en tid senare i ateljén har hon uppskattningsvis kommit halvvägs med verket; cirka 350 av klumparna sitter på plats längs lerstommen.
– Det är märkligt egentligen. När jag plockar fram avtrycken kan jag ibland se ansiktet framför mig på personen som lämnade det, säger konstnären och pekar på ett av de 350 anonymt lämnade avtrycken.
– Den här mannen till exempel ... han hade de största händerna jag någonsin sett. Och det här ... det måste komma från den där tjejen ...
Elvira Roslund Gustavsson har pysslat med liknande projekt tidigare – då med nyanläda – fast aldrig i så stor skala som nu; den färdiga skulpturen kommer att mäta ungefär 180 centimeter på höjden.
En utmaning, säger konstnären, men det var också meningen. Hon har kommit till Lokatta tack vare ett vistelsestipendium från Region Halland, och är med andra ord här för att lära sig.
Varför handavtryck? undrar kanske somliga.
– Varje person är en individ med en egen historia. Tyvärr kan olikheten resa en vägg mellan människor. Min skulptur är ett försök att bryta ned sådana väggar och uppnå en gemenskap.
Verket har arbetstiteln ”Våga”, vilket dels syftar på den vågliknande form som lerpelaren fått.
– Vattnet har förenat människor i alla tider. En våg förknippas också med kraft och energi. Man kan även associera till den ”flyktingvåg” som det brukar pratas om.
Men ”Våga” är framför allt en uppmaning till oss alla, betonar Elvira Roslund Gustavsson och fyller i fortsättningen efter imperativet.
– Vi måste våga ändra på oss och vara en del av en utveckling i positiv riktning. Behovet av det är mycket stort nu när världsläget ser ut som det gör.
Vad händer med skulpturen när den är klar?
– Den ska så klart ställas ut på något sätt, men jag vet inte var eller i vilket sammanhang. Det hade givetvis varit underbart om den kunde visas på platsen där den skapades, på Gotland – men ingenting är klart ännu, säger Elvira Roslund Gustavsson.