I torsdags slog Körsbärsgården upp sina portar. Publiken bjuds i år inledningsvis på fyra utställningar med vitt skilda karaktärer och uttryck – föremål, målningar och foton. Ändå finns här gemensamma nämnare som hållbarhet och återvinning.
Christoffer Totte Engvall är en av de yngsta konstnärer som ställt ut här med sina 28 år. Marita Jonsson som driver Körsbärsgården beskriver honom som ett internationellt stjärnskott. Flera av hans verk består av återvunna delar av sönderrivna bilder. Delarna har pusslats ihop och blivit något nytt. Han beskiver sin konst som ett hjärnläckage.
– Att måla, att skapa är ett sätt att tämja och organisera min hjärnas oro och inre konflikt. Det blir en slags ordning i kaoset, berättar Christoffer Totte Engvall.
Trots att tavlorna utstrålar en viss ångest och mörker blir i alla fall GA:s utsända ganska glad av det kraftfulla uttrycket.
– Vad roligt! Jag får frågan ibland vad det är jag håller på med. Men jag blir glad av att hålla på. De skulle bara veta. Jag har inte ens börjat bli ledsen än, säger Christoffer med ett stort leende.
I rummet intill möts besökaren av Channa Bankiers målningar. 2011 ställde hon ut porträtt av gråterskor på Körsbärsgården. I den nya utställningen har kvinnoansiktena utvecklats till klippor och akrylen är utbytt mot krita och tusch.
– Det finns en ångest och likhet med Christoffers målningar. De har en gemensam nämnare som jag tycker gör att de passar väldigt bra ihop, berättar Marita Jonsson.
I ett tredje rum har Marita och maken Jon själva skapat ett kuriosakabinett, också det med återvinning i tankarna.
– Det är föremål som vi ärvt och samlat själva och är en blandning av dyrbarheter och enklare ting. Nu återvinner vi sakerna genom att sälja ut dem.
I den fjärde utställningen kan man njuta och samtidigt drabbas av missmod när man beskådar Mattias Källs arbete: Förpackad – ett undersökande projekt om plast. Under ett år samlade Mattias Käll familjens plastförpackningar. Varje månad släpade han ut det växande berget av plast i naturen för att fotografera soporna utspridda i undersköna miljöer. Resultatet är en effektfull krock.
– Jag ville undersöka hur mycket vi faktiskt får med oss hem när vi köper saker. Det blev cirka 110 fyllda säckar som väger ungefär 100 kilo. Det är ganska galet. Samtidigt har jag läst på och talat med forskare om plast.
Vad vill du att besökare ska få med sig efter att ha sett dina foton?
– Jag vill synliggöra ett problem och väcka en fråga. Samtal är viktiga. Det är inte meningen att belasta individen utan jag tror att vi måste lösa det här kollektivt med hjälp av beslut från förpackningsindustrin och politiker.
Ser du någon ljusning på problemet?
– Jag blir ganska ledsen, men tycker att det talas mer om hållbarhet i dag, på ett nytt sätt, och det ger mig lite hopp.