Varm och värdig hyllning till en unik artist

Under "En kväll för Josefin" förvandlades kongresshallen till ett kärlekens hus. Med skratt och tårar hyllade vi och mindes en unik artist.

Marie Nilsson Lind har haft som mission att göra sin syster Josefins röst hörd, de två minneskvällarna på Rival i Stockholm och Wisby Strand var del av detta.

Marie Nilsson Lind har haft som mission att göra sin syster Josefins röst hörd, de två minneskvällarna på Rival i Stockholm och Wisby Strand var del av detta.

Foto: Dennis Pettersson

Konsert2020-03-09 12:15

Det där lilla ordet "vi" i ingressen är väsentligt, för det var just ett "vi" som genomfor hela söndagskvällen. Att inte en enda stol i lokalen stod tom är i sig självt en berättelse om saknaden av Josefin Nilsson (1969-2016) och den plats som hon och hela Ainbusk har i det kollektiva gotländska hjärtat.

Pappa Allan var där, det var fint, och syskon med familjer.

Och värdet av den mission Marie Nilsson Lind genomfört under året kan inte överskattas, genom ord och toner har hon sett till att minnet av Josefin lever kvar i oss alla.

Det var en slags brytningstid, ett skifte mellan olika eror. Kanske var just den här stunden den slutgiltiga bron mellan då och sedan, mellan det som var och det som kommer.

Som Marie sa under samtalet på scen med Länsteaterns Thomas Sundström:

– Jag har återerövrat min lust att leva, det finns så mycket jag för glad för nu, för mitt band här och allt vi ska göra.

Och som Magnus Lind, maken med dragspelet, sagt till mig tidigare: "Har Marie någonsin varit bättre än nu? Det känns som den där albatrossen lyft till slut". För mig är de orden den renaste kärlek.

Ingen vet, men det kan ha varit det sista vi såg av Ainbusk. Marie, Annelie Roswall och Bittis Jakobsson och Josefin, symboliserad av ett levande ljuset längst fram på scen.

Tio år efter att kvartetten imploderade står det de gjorde i ett annat ljus, kanske har vi inte förrän nu på riktigt förstått  vilka föregångare de faktiskt var, feminism innan ordet blev ett modeord.

Inte sällan är det så, dessvärre. I mitten av allt finns ingen historia, ingen närhet är så nära som efteråt.

De tre som är kvar i livet är nu involverade i nya musikaliska sammanhang, men när de återförenades i låtar som "Kom så far vi här ifrån" och när gamle vännen Broa Broström, som de gjort hundratals spelningar med, satte sig bakom setet och inledde "Stolt" med ett frejdigt trumsolo var de hemma.

Så tydligt är det att det är där rötterna finns, det var så starkt, så självklart. Ingenting blir någonsin större och viktigare än ens ursprung.

Det var tårar och skratt, Babben Larsson hade tagit sig från Stockholm och berättade om en mångårig vänskap och lockade till skratt med svarta kanter. 

Berra Alvengren, Lennart Bäck, Ulf Grönhagen, Merit Hemmingson, Annelies dansande dotter Wilma fanns på scen liksom Havdhem-kören, syskonbarnet Ronja Hermansson och kompisarna Ida och Elin Levander som sjöng fina "Siv gutt".

Publiken skrattade och grät, applåderade med händer och hjärta och var i absolut tystnad när det så krävdes.

Som när yngsta systern Hanna Hermansson läste ur "Josas bok".

Under förra måndagens minneskväll på Rival i Stockholm lästes stycket av radiorösten Stina Wollter. På Wisby Strand tog sig rädslan och förtvivlan ända in i den närmsta familjen.

Hanna läste Josas egna ord om hur hon sitter på golvet i sin lägenhet, livrädd för sin plågoande, för mannen som sårat och förminskat henne så länge, som nu vakar i trapphuset hela natten och häller rödvin genom brevinkastet, det som kunde varit blod.

Sedan vände hon sig mot storasyster Marie där bakom flygeln;" Du har genom allt du gjort verkligen givit Josefin upprättelse, och nu ser jag glimten i dina ögon igen".

För mig var det kvällens finaste stund.

Men om kvällen till stor del riktade ljuset bakåt var det också framtiden vi såg och hörde i Mina Drömmars Band. Där finns lusten till livet och musiken. När Lee Gotvik och Erik Törner sjöng duett med Marie vid flygeln var punkten ersatt med ett kolon: Det kommer något mer, något annat. Det finns en fortsättning, trots allt, även om det kan vara nog så svårt.

Allt accentuerat av att näst sista numret "Älska mej" följdes av Drömbandets gungande final; "Vi får inte ge upp, vi har drömmarna i oss kvar".

Det var så vackert, så sorgligt, så glatt, så värdigt. Det var en kväll om vilken det fram i tiden kommer att sägas: Jag var där. Nej, förresten. Vi var där.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!