Under rubriken "Hjälper musiken oss att nå längre?" var Deportees från Umeå inbjudet att spela i Sankta Maria domkyrka under Almedalsveckan.
Det var andra konserten någonsin i ett kyrkorum för det Grammis- och P3Guld-prisade bandet som existerat sedan 2003. Tidigare har det skett i en kyrka i hemstaden.
Den udda konsertlokalen krävde en del förarbete. De rockigaste och mest högljudda numren skalades ner till lågmäld midnattsmusik, trummorna fick filtar och de flesta låtar nya arrangemang.
Deportees bjöd på nummer från hela sin livstid, sex album har det hunnit bli och ett sjunde ges ut i höst.
Konserten inleddes med "Bright Eyes", titellåten från vårens EP-släpp och medan valven från 1200-talet lystes upp av regnbågens alla färger fick publiken i en hyggligt fylld domkyrka höra bland annat "Love me like I´m gone", "Pattern" och "Time is the tiger", nattens mest applåderade låt.
Men hur var det då med det där frågetecknet i rubriken för natten? Jo, visst kan vi plocka bort det. Musiken kan verkligen bära oss längre, bära oss dit vi vill, ge tröst när tröst behövs.
I den meningen var "Under the pavement - The Beach" kvällens mest centrala nummer, där frontfiguren Peder Stenberg inspirerats från 68-rörelsens slagord i Paris. En i sitt ursprung snabb, driven och fullt orkestrerad låt lugnades här ned och fick en dräkt av stillsamt piano, xylofon och cello.
För visst finns det en strand under trottoaren. Om vi bara vill. Under, i och bakom allt finns alltid någonting annat, trösterikt.
Efter sista låten ropades Deportees klockan 01.02 in för extranummer via busvisslingar, handklapp och fotstamp. Bara det var värt närvaron. Det blev "A heart like yours in a time like this" med sitt mässande mantra att ta med sig ut i natten.