Det är 30 år sedan Titiyo slog igenom med låten soulpopjazziga "Talking to the man in the moon". Hon minns den stunden, hon var på turné med Orup, när låten spelats tre gånger i samma "Eldorado"-program vände han sig om i bussen och sa: "Titiyo, du har en hit!".
Sedan dess har hon hållit sig till det engelska språket genom karriären. Fram till 2015 års "13 Gården". Då öppnades en helt ny värld och en mer personlig Titiyo kom fram, det var henne Visbypubliken fick möta.
– Förr var texterna psykedeliskt dravel, nu är det på riktigt, har hon sagt i intervjuer.
Under Kultudralens tak är det klubbig och gungande electronica som gäller på onsdagskvällen. Nämnda "Talking to the man in the moon" har ett makalöst svängigt och elektroniskt driv, långt från originalversionen, den version hon sagt sig inte ha kontakt med längre.
De engelska låtarna är i minoritet. Hitsen finns där, som "Come Along" och "Longing for Lullabies", men det är i det svenskspråkiga hon kommer alldeles nära i den knappt halvfyllda kulturruinen.
Det är sånger om ensamhet i en taxi Vasagatan fram när hela Stockholm dansar, det är nyligen släppta singeln "Som ingenting" om att träffa sin kärlek, det är starka "Solna", en uppväxtskildring som går under huden, "En kyss vid vattentornet, korta Kent och Kir", det är gungande "Drottningen är tillbaka", totalt tolv låtar på dryga timmen.
För min del är det båtåkarmusik, "13 Gården" är ofta min kamrat i vilsalongen mot fastlandet.
Titiyo, sedan några år med sommarviste i Bungenäs, berättar från scenkanten om att växa upp i en kulturkrock, om pappans död i alzheimers och om begravningsresan till hans hemland Sierra Leone.
Ibland börjar hon skratta mitt i låtarna, då har hon fått syn på ytterligare någon bekant i publiken. "Det är så många här som jag känner!".
Det är fint och det är då, när det oväntade sker, det kommer alldeles tätt inpå. Som om vi satt i ett vardagsrum.