Det här var i första hand Lee Gotviks konsert, Lee som ägnat sitt artistliv år att sitta med gitarren på krogar, sjunga på bröllop och begravningar. Nu hamnade hon till i sitt rätta forum, denna septemberkväll i Visby. Med inledande countrykryddade ”That’s Where I Belong” accentuerades just detta, att det är under de stora valven och på de större scenerna hon hör hemma.
Ett gott anslag inför en konsertkväll som blev magisk.
Lee Gotvik och Marie Nilsson Lind fann varandra, i musiken och som människor, i samband med uppsättningen av showen ”Mina drömmars land” på Länsteatern förra våren. Sedan dess har de två växt samman till ett, i en renaste form av syskonkärlek. Nu vill de, berättade de i en GT-intervju i torsdags, lägga Sverige för sina röster i en föreställning med just kärleken som tema. Den vi lever av, den vi lider av, den vi plågar varandra med, utan vilken vi inte är någonting. Och jag säger: Gör det, det finns inga hinder.
Det där om lever och lider och plågar snodde jag av Marie. Marie, som redan tidigare hade hela Gotlands kärlek, gav oss sina patenterade prator mellan de musikaliska numren. Där är hon briljant. Hon fick publiken att skratta gott och igenkännande ¬åt livets och kärlekens gång, om den välansade skäggstubben när bröllopet står, och om tempurkuddar och bettskenor som är verkligheten några år senare.
Och hon fick också möjlighet att hylla sin Lee, och som hon gjorde det:
O Lee förstår inte hur bra hon är, den är en vanlig sjukdom bland gotlänningar.
”Lee är rädd för spindlar men då dödar jag dem”, sa Marie, och fortsatte. ”Och jag är rädd för recensenter och då dödar…”…nja, ta det lugnt nu, Lee, men som alltid är det allra mest nerv i det svenska språket. Inte minst när Marie skrivit orden. Bara tre sånger i konserten var på svenska. Så synd.
Låtar på engelska blir ”bara” låtar, om än med gung, buret av ett vitalt band med Klas Eriksson, gitarr, Joel Kant, trummor och Erik Törner, bas och röst.
På svenska, modersmålet, blir det något annat. Det blir ett naket och direkt tilltal, som ett personligt brev till den som lyssnar. Det märktes också på publikens ovationer. Det svenska får gärna framöver ta mer plats.
Med det sagt bjöds en varm och innerlig afton, där Maries livskamrat Magnus Lind satt in med sitt dragspel under sista låten, ett häftplåster om att drömmarna, våra drömmar, trots allt, allt elände, all rädsla faktiskt finns där. Än.
Vi ger inte upp, vi har drömmarna i oss kvar.
En trösterik epilog en kärlekens kväll.