Lisa Nilsson med Mattias Torell, hennes ständige gitarrist i duon Duo i Nöd och Lust, levererar ett följsamt och uttrycksfullt ackompanjemang.
Den andra av Lisa Nilssons två konsertkvällar på Stelor i Västergarn denna sommar, inleds med en stilla förväntan, snarare än påträngande feststämning. Ljuset över fälten dröjer, återhållet men närvarande. Konsertladan mjukt skymningsbelyst längs den röda träfasaden.
Inför ett nästintill utsålt Stelor (kvällen innan var utsåld, med 200 besökare), bygger Nilsson – tillsammans med gitarristen Mattias Torell samt multiinstrumentalisten och producenten Johan Lindström – ett program som rör sig fritt genom hela hennes musikerskap: från det ikoniska till det nya, från eget material till bearbetningar, från soul till visa, från bossa till svensk eftertänksamhet.
Mellansnacket – djupt personligt, retoriskt skarpt och drivet av en avväpnande och varm galghumor – är lika mycket del av föreställningen som låtarna själva. Nilsson berättar om livet, samarbeten, kärlek, förluster, moderskap, vardaglig genans – med självironi och närvaro, men utan att tappa allvaret. Hon säger inte för mycket, men inget är yta.
Tolkningen av Niklas Strömstedts “Vart du än går” är ett av kvällens mest laddade nummer. Nilsson framför den med återhållen kraft, men också skör närvaro. Hon berättar inte om "Så mycket bättre"-sammanhanget på Grå Gåsen i Burgsvik där hon först tolkade låten, utan om mötet med Strömstedt själv: en grå dag utanför Systembolaget i Stockholm, där han såg hennes sårbarhet, bjöd på ett samtal, och en vänskap föddes. Sådant berättas sällan på en scen. Men här, med fördel, utan att det känns som bekännelse.
En annan berättelse som väcker skratt – och sympati – handlar om Kristina Lugn. Nilsson återger hur hon, en dag på Södermalm, följde efter poeten under flera timmar men aldrig vågade säga hej. År senare möttes de trots allt, och samarbetade i SVT:s "Helt lyriskt" (2018), där Nilsson bossanovatonsatte Lugns dikt ”När jag var gift med Herrman” – som framförs med varsamhet och humor, och som får en ny dimension i ljuset av anekdoten.
Det är inte bara de stora berättelserna som lyfter. Även låtarna som står på egna ben – som “Återvänd till mig”, ett samarbete med Jens Hult och Andreas Mattsson, eller den svenska versionen av Don McLeans “And I Love You So” – bär på något direkt och obrutet. Lindström, som också producerat Nilssons senaste album "Uteblivna vi" (2025), är central i det klangliga rummet – särskilt när han rör sig mellan lapsteel och gitarr med en närmast transparent musikalitet.
Lisa Nilsson med Johan Lindström – producent och multiinstrumentalist – rör sig mellan lapsteel och gitarr, med sällsynt detaljkänslig närvaro.
När Nilsson framför titelspåret berättar hon att det började som en dikt på Instagram: “Livet är en samling uteblivna vi”. När någon i kommentarsfältet svarade “JAG VILL HA LÅTEN OCKSÅ”, blev det startskottet till sången – en höjdpunkt, denna kväll.
Akt två rymmer hyllningar – Tony Bennetts “The Shadow of Your Smile” – men också låtar med personlig tyngd. Nilssons klassiker “Varje gång jag ser dig” ligger tidigt i akten, idag med mer luft i fraseringen. Ola Magnells “Livet är en cykeltur” glider oväntat över i en snutt av Joni Mitchells “Big Yellow Taxi”, inte som pastisch utan som en avspänd blinkning.
Lisa Nilsson, i samspel med Johan Lindström och Mattias Torell, vars klangvärld ger kvällens låtar en nyanserat avgörande tyngd.
När “Himlen runt hörnet” till slut kommer, mindre som ett extranummer och mer som en samlad utandning, låter Nilsson publiken sjunga några rader a cappella, innan Torell och Lindström återknyter musiken och bär låten i mål. Inget iscensatt klimax, utan precis vad det behöver vara.
Det är femte sommaren Lisa Nilsson spelar på Stelor, och det märks att hon vet vad platsen rymmer. Programansvarige Pontus de Wolfe, inne på sitt åttonde år, kallar sig skämtsamt “mood manager”. Men att han personligen välkomnar varje besökare och visar dem till en sittplats, bidrar till att lösa upp avståndet mellan artist och åskådare redan innan första tonen. Och när Lisa Nilsson, en av våra mest välbekanta röster från tv, radio och scen, till slut sitter bara en meter framför en, känns det inte främmande utan välkommet nära.
För det är stämningen, inte bara musiken, som bär kvällen. Inte storslagen, inte spektakulär – men öppen, självklar och sällsynt intim.