Ja, så kallar hon i alla fall utställningsplatsen som ligger vägg i vägg med ateljén i Kappelshamn: Minsta galleriet.
– Nu för tiden ska allt vara det största och bästa. Jag tänkte att då gör jag tvärtom. Det här ska vara det minsta, säger Mie Nilsson, som flyttade från Linköping till Gotland i januari förra året.
Galleriet öppnade i somras – utan pompa och ståt, helt i linje med de anspråkslösa ambitionerna.
– Det är mest grannarna som hittat hit. Jag har ju inte marknadsfört stället alls. Tänker att det vore dumt nu under pandemin. Å andra sidan går det inte in mer än en person åt gången här.
Än så länge har hon bara ställt ut sina egna bilder i rummet. Men Mie Nilsson utesluter inte att verksamheten kan växa i framtiden.
– Det hade varit kul om man kunde samla ihop konstnärer från trakten och göra något tillsammans. Kanske använda trädgården då med. Jag har varit verksam som konstterapeut, och tänker därför att man även kan ha kurser här och så. Det här är bara början.
Men den som besöker Minsta Galleriet i närtid får alltså nöja sig med en konstnär, galleristen själv.
För stunden är det mest naturmotiv som flyter ur Mie Nilssons pensel – ofta med inspiration från omgivningarna runt huset i Kappelshamn.
– Det har ju blivit en klyscha det där, "det gotländska ljuset". Men ljuset är verkligen speciellt här ute mitt i havet. Och det är svårt att inte gå igång på det som konstnär.