Kim Princis har skapat sin studiodröm på andra våningen i huset i Hogrän. Aldrig vill han flytta därifrån.
Som han slitit genom åren. Skrivit, spelat, spelat in, ringt runt, hört av sig, släppt album, förgyllt bröllop och kalas, repat, lagt en heltid på sin musik.
Eller: Sedan en tid lägger han verkligen en heltidstjänst på sitt musicerande, försöker vara i studion i hemmet i Hogrän 40 timmar i veckan, dagtid.
För att det är just ett jobb även om hela själen finns däri.
– Förra sommaren började jag kunna leva på musiken. Att känna hur det lyfte…det är ju det här jag vill, det jag kämpat för…det känns helt otroligt, säger han.
Kim flyttade till Gotland för sju år sedan, började plugga på Campus men funderade på att lämna ön när hösten kom.
Så mycket han då ännu inte visste, hur staden lever upp på ett annat sätt när besökarna rest hem.
– Då hade jag bott i Melbourne i ett och ett halvt år, ville till Uppsala men kom in i Visby…och nu vill jag aldrig flytta härifrån. Tanken är att leva i det här huset resten av livet.
Han och sambon Mathilda blev i mars föräldrar till Sam. Därmed är de fyra generationer boende på gården, alla på Mathildas sida av släkten.
Kim Princis gav i höstas ut albumet "Hemma", nu kommer det i en ny version med texter på engelska efter ett önskemål från skivbolaget Rexius Records.
Om han möjligen till en början damp ner som en främmande fågel är han det inte längre. Han tackar pandemin för detta.
Då gick möjligheten att spela musik live i stå och Kim fick istället hjälpa svärföräldrarna på gården. Det innebar någon helt annat än att riva av en refräng:
– Jag målade, snickrade, skrämde igång gamla bilar och skottade kobajs, saker jag aldrig tidigare gjort. Men det var så klart det bästa sättet att på riktigt komma in i livet på gården och i Mathildas familj.
Kim är uppvuxen i Stockholm, namnet är lettiskt och betyder ”prins”. Farmor flydde Baltikum under kriget, kom som flykting till Slite men flyttade snart vidare till Strängnäs.
Det är en ändå inte oviktig del av historien, den där landkänningen på Gotland. Som att saker och ting knutits samman sedan Kim bosatt sig på ön.
– Vi ska precis åka till fastlandet så farmor får träffa Sam för första gången, det ska bli fint, säger han.
Kim Princis spelar in det mesta av sin musik på egen hand.
Han blev alltså kvar på ön, Princis, som han kallar sig som artist. Dj:ade en del och fortsatte skriva sin musik, musiken som varit en drivkraft sedan första metalbandet under tonåren i Huddinge.
Hans tredje album kom i höstas, det var hans första med skivbolaget Rexius Records i ryggenet heter ”Hemma”, sånger om att komma hem och landa i kärlek.
Det är soul, gotländsk soul, allt skrivet av honom själv och inspelat i samarbete med andra musiker.
…och nu kommer samma album en gång till, fast nu på engelska. Nu heter det ”Home”.
– Jag var lite opeppad först, vadå, jag vill ge ut nytt. Men skivbolaget låg på, ”vi jobbar egentligen inte med musik på svenska” och då blev det så. Nu känns det bra, det blir en riktig satsning.
Är internationella marknaden ditt mål?
– Inte så att jag vill ut på en massa turnéer, det är inte det jag ser framför mig. Men streaming-mässigt kan musiken ju nå betydligt fler, så tänker jag just nu.
Kim Princis har allehanda instrument i sin studio, ett keyboard, bland annat.
Allt är klart, så klart. Albumet släpps 9 juni. Sedan väntar sommaren, sex veckor med gig varje kväll, alltid ensam med sitt huvudinstrument, den akustiska gitarren.
Han skulle gärna spela med band, men det driver kostnaderna. Kanske i framtiden, men nu är nu.
Hur känns det inför skivsläpp? Nervöst?
– Förr var det så, inte nu, jag känner mig helt lugn. Det där är bara en liten del i allt jag gör, men samtidigt är det förstås väldigt kul, det är nu folk kan börja leva med låtarna.