Precis som för många gotlänningar har stenbrytning haft en central roll i Johan Airijokis liv. Han föddes som dalmas i Avesta, men flyttade som fyraåring till Malmberget där han blev kvar. Han är uppväxt på en södersluttning, ”där våren kom tidigt”.
Men det var gruvan under marken som förde familjen till den lilla bruksorten.
– Det var speciellt. Gruvan var närvarande hela tiden, dygnet runt. Klockan tolv på natten när de sprängde nere i gruvan skakade hela huset, minns Johan Airijoki.
Fascinationen för musik har, liksom gruvan, alltid närvarat i Johans liv. Men det var först när systern blev tillsammans med en häftig, gitarrspelande kille som musikintresset tog form på riktigt. Det blev en studiecirkel i den lokala ABF-föreningen där han lärde sig spela gitarr. Sedan dess har det blivit en del spelande. Förutom att spela i flera lokala band har han de senaste åren släppt tre album i eget namn, och uppträtt tillsammans med bandet Malmfältens rockklubb.
– Man får som en liten bit av våran kultur om man går och ser oss. Det är det samiska, det tornedalska och det svenska som blandats över tiden. Vi blickar utåt men gräver där vi står kan man säga.
Texterna är tydligt färgade av livet i norr.
– Man måste ju använda någon slags symbolspråk, och sen klan man ju berätta vad som helst egentligen. Men det skulle bli konstigt om jag sjöng om New York.
Och särskilt mycket New York är det inte i texterna. Desto mer av malmtruckar, vodkabältet, raggare och plogkanter.
– De är präglade av sättet man pratar där jag kommer ifrån... Det är ganska rakt.
I dag repar Johan och bandet Malmfältens rockklubb i en gammal skola i Malmbergen, där Johan själv gick som barn. Men mycket har hänt i samhället sedan dess.
Gruvan har långsamt ätit sig in under samhället, och själva marken som det vilar på är inte längre stabil. Det stängsel som skärmar av samhället från rasområdet tränger sig hela tiden längre in i samhället, i takt med att marken destabiliseras under fötterna på invånarna.
Många hus har redan hamnat på fel sida om stängslet, och flyttats till säker mark eller rivits.
– Stängslet kryper sig neråt så replokalen håller väl på att försvinna. Jag tror att det bara är något år bort. Det låter så naturligt för mig när jag pratar om det, men jag förstår att det låter konstigt för de som inte lever i det här.
Samtidigt som gruvindustrin är på väg att svälja replokalen lägger den grunden för Johan Airijokis musicerande i dag. Han kan inte försörja sig enbart på musiken och har alltid jobbat vid sidan av. I höstas var han lärarvikarie för andraklassare. Innan dess har han bland annat jobbat på pelletsverk och i en finsk gruva. För närvarande extraknäcker han i den jättelika Aitikgruvan i Gällivare, koppargruvan som är ett av Europas största dagbrott.
– Just nu arbetar jag med att byta slipgods i malmkvarnarna. Det fungerar ganska bra. Jag får mycket tid och en dräglig inkomst, berättar han.
Efter att vårturnén tar slut i Malmö på lördag bär det av till Gällivare igen, för några arbetspass i gruvan.
Men först blir det ett stopp på Gotland. I kväll står han på scen under Rockweekend på Donner event. Och själva musiken knyter an till Johan Airijokis bakgrund och nutid i gruvsamhället.
– Jag skulle beskriva det som glesbygdsrock, kanske. Rent musikaliskt hittar vi inspiration i allt möjligt, men groove, alltså sväng, är centralt. När vi spelar är det mycket energi, mycket dynamik. Och en del improvisation också.
Dagens blixtvisit blir hans första på Gotlandbesök.
– Det blir en intensiv kollision med Gotland, men det ska bli väldigt häftigt att möta våren där.