Irene Duckert vid studion för scenkonst som hon och Teaterambulansen har byggt upp i Burs. “Föreningen finns kvar men den är vilande och vi funderar på hur vi ska göra“, säger hon, som även jobbar som teaterlärare på Kulturskolan.
Irene Duckert har varit konstnärlig ledare för Teaterambulansen sedan starten. Förra året valde gruppen att pausa sin verksamhet och inte söka något verksamhetsstöd från regionen, vilket de inte heller kommer att göra i år.
– Inte om vi söker för att få 65 000 som vi har fått innan. Det är ohållbart. Man kan inte bränna ut sig i båda ändarna, det blir för mycket ideellt arbete och det går inte i längden, säger Irene Duckert.
För några år sedan var inställningen den motsatta.
– Då satsade vi och fick massa pengar från staten. Då tänkte vi också att när vi hade arbetat så mycket och fått så mycket cred, kommer regionen att öka verksamhetsstödet så att vi får en tydligare och bättre grund att stå på. Vi var väldigt hoppfulla, men utan regionen i ryggen är det svårt att fortsätta att göra den här scenkonsten som vi har gjort de senaste åren, säger Irene Duckert.
“Jag hoppas att Region Gotland kan höja stöden, om det finns någon kvar som söker“, säger Irene Duckert.
Teaterambulansen har funnits och turnerat på ön sedan 1997. De har bland annat gjort “Vinga på villovägar“ för förskoleåldern, “Kom så kommer vi“ för högstadieelever och “Jag är här“ för skolbarn.
– Jag vet inte hur många gånger som vi har åkt runt och spelat barnteater och dockteater och mycket interaktiv teater, lika mycket med barnen som för barnen, säger Irene Duckert.
Verksamheten har varit vilande förut, men 2016 gjorde hon en nystart med sina egna barn, Meera och Theodor Ryan.
– När vi kunde göra teaterprojekt på Gotland var det något av det mest spännande och roliga jag har gjort. Jag såg fram emot att fortsätta göra det. Nu känns det så himla tråkigt, säger Theodor Ryan, som växte upp med Teaterambulansen.
Hen arbetar numera bara på fastlandet och säger att något går förlorat när lokala teatergrupper försvinner.
– Det fanns ett mervärde att ha en teater i samma kontext, och på en ö, med berättelser utifrån den verkligheten, säger Theodor Ryan.
Teaterambulansens skådespelare Elliot Ljungdahl, Olivia Steinbüchel och Meera Ryan i föreställningen “Kom, så kommer vi“ 2018.
Theodor Ryan med sin mamma Irene Duckert under repetitioner i Burs 2018. Nu räcker kulturstöden inte till. “Jag tycker det är synd att Gotland inte väljer att prioritera det. Det fanns ett stort värde att ha Teaterambulansen“, säger Theodor Ryan.
Även om Teaterambulansens verksamhet är vilande är deras replokal i Burs tillgänglig som studio och residens för konstutövare.
“Vi behöver ingen klapp på axeln att vi är duktiga och ska kämpa på. Vi behöver en dräglig situation för att kunna driva en friteater på Gotland“, säger Irene Duckert.
Förutom att vara scenkonstnär och regissör är Theodor Ryan ordförande för den nationella intresseorganisationen Teatercentrum. Bland deras hundratal medlemmar märker hen en oro över hur de fria teatergrupperna ska klara sin finansiering. Speciellt på landsbygden.
– Det vi ser nu är att det statliga kulturstödet dras in och det är de utanför de stora städerna som drabbas. Det är där som kommunerna ofta har svårt att ha höga kulturstöd, som gör det möjligt att bedriva professionell teaterverksamhet. Då drabbas man extra hårt, säger Theodor Ryan.
Kommunernas budget styr även deras inköp av scenkonst.
– Det som får det att fungera för många friteatergrupper är att sälja skolföreställningar. Där var Region Gotland en som köpte många teaterföreställningar, men det var svårt att planera vår verksamhet för att inköpen kom relativt sent, säger Theodor Ryan.
“Det är klart att vi också önskar att vi kunde växla upp mer, det vill vi också“, säger Oscar Lindster (S) som är ordförande i kultur- och fritidsberedningen och sitter i regionstyrelsen.
Oscar Lindster (S) är ordförande i kultur- och fritidsberedningen. Han har fått signaler om att kulturstöden inte är tillräckliga för flera aktörer.
– Vi hade önskat att vi hade kunnat lägga ännu mer på kulturen, men vi har den ekonomiska situationen vi har, säger Oscar Lindster.
Han hänvisar också till att de statliga kulturstöden minskar och att detsamma gäller i många kommuner och regioner, men inte på Gotland.
– I år var vi den regionen i landet som räknade upp mest, i takt med inflationen, säger han.
Inför nästa år ligger ökningen på fyra procent.
– Det ligger mer i den potten än i år, påpekar Oscar Lindster.
Ändå är det svårt för grupper som Teaterambulansen att klara sig på det.
– Det är klart att det är jättetråkigt att det försvinner, säger han.
Eva Carlberg har arbetat för Romateatern och är projektledare och producent för Teatervagnen, som fortsätter med skolföreställningar när sommarteatern är slut. “Man får vara eldsjäl och professionell“, säger hon om att verka inom teatern på Gotland.
En friteatergrupp som fortsätter är Teatervagnen, som var en del av Romateatern innan de lade ner i år. Eva Carlberg är medgrundare och verksamhetsledare för vagnen och säger att det går bra för dem.
– Det är tufft för alla som utövar kultur på Gotland, men teatervagnen har ett bra samarbete med regionen som har köpt in skolföreställningar, säger Eva Carlberg.
För Unga Roma väntar också en omstrukturering. Karin Kickan Holmberg, som har verkat i teatergruppen i 20 år, är en av dem som slutar.
– Jag kliver av Unga Roma, det gör jag, men Unga Roma finns kvar och det finns inga konflikter i botten, säger grundaren, skådespelaren och regissören.
Beslutet har delvis med teatergruppernas situation att göra.
– En del av det är att det är så otroligt mycket administration, med ansökningar och återrapportering, för de små slantar man får, säger Kickan Holmberg.
Karin Kickan Holmberg lämnar teater Unga Roma efter 20 år. “Jag slutar när flaggan är på topp“, säger hon, som annars är aktuell som skådespelare i den nya säsongen av polisserien “Tunna blå linjen“.