Mien Niklasson: Mörkrädd när folk har svårt att välja sida

Min generation är uppvuxen under kalla kriget som genomsyrades av en rädsla för ryssen, kanske speciellt för oss som är uppvuxna på Gotland. Under 70-talet tittade man på Barnjournalen, den tidens Lilla aktuellt, med Bengt Fahlström och fick lära sig om spänningarna mellan stormakterna. Fler än jag lusläste säkert också sidorna i telefonkatalogen, Om kriget kommer, där man fick lära sig hur man skulle agera i en krissituation. 

Jag har också tidiga minnen från när jag följde med mamma på hennes jobb som kökschef på A7 i Visby, hur man gick över kaserngården med handen i mammas och det var grönklädda människor överallt. Många av mina jämnåriga hade föräldrar som jobbade på något av de regementen som då fanns på Gotland. Dagens ungdomar har nästan inga referenser till försvarsmakten alls.

Som om oron över krigsutbrottet i Ukraina inte var nog så har jag också känt stor oro över att det finns människor i ens sfär som verkar ha svårt att välja rätt sida, som börjar gagga om att det är västs fel. Som i stället för att lägga upp Ukrainas flagga på sociala medier stoltserar med den ryska. 

Man blir mörkrädd och förstår hur oerhört viktigt det är att alltid försvara demokratin. Jag har också hört vuxna säga, när det handlat om hur vi ska prata med barn och unga om kriget, att det är svårt att veta vad man ska säga för det är ju väldigt komplext. Samma osäkerhet kunde jag känna av som barn när man frågade om andra världskriget: ”Naj, men han var duktig ändå, den där Hitler, han byggde vägar och fick fart på industrin!”

Någon som tydligt tog ställning var granntanten, Selma Widing, hemma i Vesterby kvior i Sanda som pappa brukade berätta om. Pappa Sture var född 1935 och han slog varje morgon följe med grannkillen Tyko till skolan. Inne i köket hos Widings fanns Tykos mamma, Selma, som satt och drack kaffe och läste tidningen. Varje morgon som Hitler var på bild i tidningen så tog Selma tidningen framför killarna och spottade den tyske ledaren i ansiktet tre gånger och sedan rev hon huvudet av honom. För Selma var det nämligen inte komplext alls! Hon hade valt sida, hon stod upp för demokratin. Selmas tydliga ställningstagande lever kvar och präglar mig 80 år senare. Vi måste alla våga vara lite mer som Selma!