Klockan 23:40 den 14 april 1912 gick det osänkbara passagerarfartyget på ett isberg i Nordatlanten på sin väg från Southampton till New York.
Drygt två timmar senare gick hon till botten och 1517 människor miste livet. Ombord fanns 123 svenskar varav två gotlänningar: 36-åriga Hulda Clasén och 14-åriga Hulda Veström.
Det är den senares liv Jakob Ringbom valt att skildra i sin roman ”Hymn för Hulda Veström” vilken ges ut i november.
Jakob Ringboms fascination för sjökatastrofer sträcker sig tillbaka till barndomen. De finns dessutom i familjen, hans farfar Jens omkom när Hansa torpederades 1944.
Den katastrofen har han tidigare skildrat i romanen ”När äppelträden blommar”. För närvarande arbetar han, tillsammans med historikern Lars Kruthof, med ytterligare att Hansa-projekt.
Men den här gången vänder han alltså blicken mot Titanic. Över 300 sidor får vi följa med den 14-åriga Vänge-tösen Hulda på henne sista resa.
– Jag låter oss uppleva katastrofen helt ur hennes perspektiv. Hon är ett barn, hon visste inte vad kaptenen heter, ingenting sådant. Vi ser det hon ser, känner det hon känner.
Hon var på väg att emigrera till USA, Hulda. Hon reste tillsammans med Hulda Claesén som skulle föra henne till sin far som tidigare utvandrat.
Hemma i Vänge stannade tvillingsystern Maria, hon var för rädd för det stora havet, rädd att fartyget skulle sjunka.
Det hus där tvillingarna växte upp finns för övrigt än i dag kvar i släkten.
Jakob Ringbom:
– Vi vet inte mycket vad som egentligen hände, men jag har byggt en historia kring hur jag tror att det var, kring kontrasterna. Först hennes liv på Gotland, därefter del två om vad som hände ombord på Titanic. Tänk vilken resa, kanske hade hon knappt varit i Visby, nu var hon på väg till Amerika.
Romanen ges ut på lilla Sjösala förlag som nischat sig på historisk litteratur. En god hemvist, tycker Ringbom. Där tillåts han fria tyglar som författare.
Under arbetet har han haft hjälp av Sveriges meste Titanic-kännare Claes Göran Wetterstrand, men Jakob har alltså varit noga med att inte låta det bli en faktabok.
Det finns redan tillräckligt många, tycker han.
– Vem är jag att ta tag i det här, tänkte jag i början. Men sedan vände det. Om någon ska skriva den här boken är det jag!
Offentliggörandet av romanens existens är valt, så klart, för att på årsdagen högtidlighålla minnet av katastrofen.
Men också för att stänga dörren:
– Om någon annan skriver på något liknande kan de lika gärna sluta nu, säger han.