I oktober 1971 slängde Fröken Naken kläderna på scenen i Follingbohus. Hon var bara en av många som dansade i bara mässingen i en tid då den publika underhållningen var av en annan typ än nu.
Det var, som sagt, en helt annan tid med helt andra värden, så sätt inte i halsen nu när du läser.
På Roxy visades oblygt men barnförbjudet filmer som ”Inbjudan till gruppsex” och på Teaterbio kunde den villige lösa biljett till ”De heta famntagen”, en film i färg med, som det stod, glödhet lidelse.
Dessa titlar stod, tillsammans med Ole Söltofts danska gladporr, att finna på lokaltidningarnas annonssidor, jämte actionrullar som ”Le Mans” med Steve McQueen i förarsätet och musikalballongen ”Spelman på taket”.
Det var nöjespappan Claes Lefvedahl som stod för bokningen under den kväll som är kärnpunkten för denna veckas uppslag.
Han ordnade nöjeskvällar på Follingbohus där bland annat popbandet Classes ofta spelade upp till dans.
Men så fick han en snilleblixt: varför inte lite sång och lite dans och dessutom lite naket!?
Så han bokade helt enkelt in en striptease-dansös från Stockholm för, som han sade i en intervju med Gotlands Tidningar inför ”Sussie Moons”, även kallad ”Fröken Naken”, ankomst:
– Man måste ju förnya sig. Och så kan en strippa kanske hjälpa till att få ordentlig fart på danssäsongen. För naket, det är ju alltid spännande.
Han var dock långt ifrån först med denna idé. Tommy Wahlgren var på den tiden skribent med egen nöjeskrönika i GT, han minns hur det var:
– Efter det mer tillknäppta 50- och 60-talet var det naturligtvis kittlande för publiken. Den manliga, ska vi kanske understryka. Strippor och go-go-tjejer blev en del av nöjesbranschen.
Som han minns det var det få eller rent av ingen som höjde på ögonbrynen, inga hågkomster finns av insändare eller protester. Åtminstone inte när han själv skrev om en striptease-show på Solhem redan 1967. En artikel som hade slutklämmen: ”Kvinnor, håll nu i karlarna. Sexvallen är bruten!”.
Med tiden höjdes dock röster i debatten, inte minst när det sent 1974 var aktuellt att starta en sexklubb på Mellangatan i Visby. Då tog det ”hus i helvete”, som Tommy Wahlgren uttrycker det.
Av dessa massiva protester blev det till och med ett nummer i det årets När-revy ”Brimsar brummar”, vilken sågs av 25000 personer. För övrigt den revy där örhänget ”Summan kummar” framfördes första gången.
Det var Tommys fru Ingrid som på scen fick gestalta ”Mellangatans supertjej” som i revypappan Allan Nilssons sångtext kommenterade de protestlistor som cirkulerat: ”Det var bara ett par tusen som på listorna sa nej, så här finns ju femtitusen till som längtar efter mej”.
I dag skrattar Tommy Wahlgren åt allt sammans, som man gör åt sådant som ätits av tidens tand.
– Ja, du...allt var inte bättre förr, men det var annorlunda. Likaväl som vi intervjuade de band som spelade intervjuade vi stripporna eller andra artister.
Hade det gått att göra i dag, på samma sätt?
– Nej, nej, allra minst nu efter de välgörande metoo-uppropen. Ingen skulle ta det med en klackspark eller med glimten i ögat i dag, nu finns en helt annan medvetenhet.
Jag slår en signal till Birgitta Andersson, GT:s egen ”Gitte”, som arbetade på redaktionen på den tiden.
– Nej, säger hon, det var som Tommy säger, det var så naturligt, man tänkte inte på det på det sätt man gör i dag.
Men tillbaka till Follingbohus den där oktoberkvällen 1974. För nog blev det fart alltid, omkring 600 personer dök upp i den gamla skolan.
Och det var knappast dansmusiken som drog. På den publikbild som aldrig publicerades men som finns i tidningens arkiv syns för all del en del kvinnor men allra mest var det karlar vid scenen.
”Sussie Moon” var runt de 30 och hade veckorna före flygturen till Gotland dansat naken på etablissemanget Lido i Stockholm och redan året före faktiskt gjort en ö-visit tillsammans med en handfull andra flickor i tävlingen ”Miss Mässing”.
Nu skulle hon ensam röra sig till musiken utan en tråd på kroppen.
– Jag väljer alltid ut någon i publiken som ser glad och trevlig ut och dansar liksom bara för honom. Då känns det inte så farligt att klä av sig. Hoppas det finns någon som ser glad ut här också, berättade hon för tidningens utsände före showen.
Tidningens utsände, alltså. Jag tänker mig den situationen på redaktionen i dag:
Nyhetschefen: Magnus, tar du intervjun med strippan, 2500 tecken, två bilder och faktaruta till sidan sex.
Jag: Lugnt, jag träffar henne innan jag går på regionstyrelsens presskonferens.
Hur det gick för ”Sussie Moon”, där på Follingboshus till scen ombyggda balkong? Jodå, följande gick att läsa i GT:
”Publiken hade för länge sedan intagit ställning framför scenen när Sussie Moon svävade in. Musiken dånade och plagg för plagg började falla. /.../ Men sedan blev det alldeles tyst. Sussie Moon hade fått av sig sista plagget och dansade helnaken en lång stund. Publiken blev stum”.
Notera att du just läst ett referat av en stripshow som vore det en hockeymatch eller ungnötsauktion.
Vad som sedan hände med ”Sussie Moon” har inte stått att finna, trots idogt letande på nätet. Hon var dock alltså inte den enda verksamma strippan vid den tiden.
”Gunilla af Halmstad” droppade i sent 60-tal kläderna inför publik på marknader och i folkparker där hon uppträdde på samma scen som ormtjusare, fakirer och artister som Snoddas och Povel Ramel.
Hon gav 2011 ut självbiografin ”Gunilla af Halmstad – ett annat liv i Sverige” och en intervju med henne finns att lyssna till i podden ”Snedtänkt” med Kalle Lind, känd bland annat från sin medverkan i tv-programmet ”På spåret”. Det är en berättelse fylld av äventyr och flärd, men också sprit och udda existenser.
Med tiden försvann dessa nöjesattraktioner från de mer publika scenerna och tog sig in i mörkare rum i såväl det verkliga livet som på nätet. Det är en helt annan historia som vi inte tar upp i detta reportage.
Allt det här utspelade sig i en annan tid då få alltså höjde på ögonbrynen för en striptease-show lika lite som en aning kryddade texter upprörde exempelvis ”Svensktoppens” lyssnare.
Dansbandsbranschen utmärkte sig inte enbart med närmast oefterhärmliga skivomslag och scenkostymer, många orkestrar var rent av banbrytande i texter och ämnesval.
Låtar som ”Susanna i badet” med Säwes, Stefan Rydéns ”Sofia dansar go-go” och ”Ärtiga Märtha” med Schytts följdes vid tiden åt av än mer mustiga poem.
Jörgen Edman och Polarna sjöng om ”Eva (Strippan från Trosa)” med refrängtexten ”Eva, Eva, du får gubbarna att leva, de har aldrig sett någonting så nätt, som när du med snärt river av dig kläderna”.
Redan nämnda Schytts kan än i dag inte komma ifrån ”Vad har du under blusen Rut, vad är det där som putar ut” och Paul Dennis Orkester spelade in minnesvärda ”Tänk att va Lektyrfotograf” om en man som längtade sig långt bort från sin vardag, Lektyr som på den tiden låg i varje frisersalongs tidningshylla:
”Tänk att va Lektyrfotograf, en sån där som plåtar tjejer, tänk ändå det vore grejer, det ville jag va, oh la la la”.
Paul Dennis Orkester gjorde för övrigt sin allra sista spelning i samband med Stångaspelen 2005, då med gotlänningen Bosse Svensson i sättningen.
Men det var för all del inte bara dansbanden som omfamnade det nakna. Hasse & Tage hade varit där och tafsat i ”Vad i helvete har de för sig in i banken efter tre” redan 1968, där nämnda strof bland annat rimmas med ”Kanske bankkassörskan strippar i ett kassavalv breve”.
Jag tar kontakt med Joakim Lindgren, en gång fotbolls- och handbollsfantom, som arbetar just på bank och frågar om det verkligen är så det går till:
Är det striptease på jobbet efter tre, Joakim?
– Nej du, numera har vi varken kassörskor eller stänger klockan tre. Förutom på fredagar, då är det jag som lättar på slipsen och drar en pasodoble. Fast jag behåller alltid kläderna på.
Vore det möjligt med lite naket i samband med bygdedanser och andra evenemang i dag?
Som vid ”Catch as catch can”-galan i Södervärnshallen, också det 1971. Muskelpaket som Sugar Ray Dodo och Bad Boy Cassidy dundrade varandra i mattan och när det sedan blev en stunds paus var det dags för kläderna att falla.
Eller som det stod i annonsen i GT: ”Paus-Sex med nakendrottningen Miss Lee, Förra årets Miss Mässing”.
Men vem på Gotland skulle arrangera en stripshow i dag? På 80-talet hölls ”Miss Wet t-shirt”-tävlingar på ”Disco Space” på Kneippbyn och på 90-talet visades hud i murrigt ljus på klubben ”Attic” på Adelsgatan, men det är trots allt ändå 20 år sedan.
Men nu, 2018? Kanske någon i Fröjel, i december utsedd till årets socken? De har ju lokal och allt i socknens gamla skola.
Jerker Enekvist är ordförande i hembygdsföreningen, jag slår en signal:
Kanske några strippor för att fira titeln, vad säger du?
– Nej, det är knappast aktuellt, jag tror inte det skulle tas emot så bra. Men när jag var general för Klinte marknad för många år sedan tillät vi faktiskt ett tält med strippor ett år. Det var stora skyltar, ”Kom in får ni se!”. Men det var ett år och sedan aldrig mer.
Så det blir ingenting, då?
– Nej, nej.
Då så. Då vet jag.