Det som började med 50 föreställningar av showen ”Mina drömmars land” på Länsteatern i fjol våras och fortsatte med en julshow om 25 föreställningar får nästa år en fortsättning ute i landet.
– Lee har räddat livet på mig, hon höll mig under armarna när det var som tyngst efter Josa och så har vi mötts i musiken och tillsammans med bandet skapat något nytt och fint, säger Marie.
– Och du har lärt mig allt om smink och nätstrumpor. Jag som gömt mig bakom en gitarr i alla år, tänk att du fick upp mig på en flygel, skrattar Lee.
Det här är för stort, för bra, för att inte ta vidare, menar de.
Det är mycket skratt och glam när Marie Nilsson Lind och Lee Gotvik träffas, trots att deras innerliga vänskap startade på en botten av sorg. Men allvaret har också en absolut plats.
Marie och systern Josefin skulle ju ta showen ”Systrarna sisters” till fastlandet efter succén i Visby våren 2015. Men så dog hon, den 29 februari året därpå.
Och för storasyster Marie blev allt svart, det har hon berättat om i tidningsintervjuer, i tv-film och i sitt sommarprat i P1.
Så frågan var om det alls skulle bli någon mer musik. Hos Marie tog sorgen över och den blanka flygeln hemma i Lummelunda stod tyst i över ett år.
Det gör den inte längre, ibland är grannen Lee, Lickershamns-Lee, där och spelar. De dricker te och talar om livet. Lee var, säger hon, också på väg in i ett musikaliskt vakuum.
– Jag hade spelat på bröllop och begravningar, suttit på krogar med min gitarr och sjungit på engelska för att hålla distansen till mig själv...jag kände att jag var lite klar med det.
Men så blev det som det blev en dag när solen stod i zenit och nattens stjärnor lyste starkt. Lee Gotvik ringdes in när ”Mina drömmars land” tog form...och resten på pågående historia.
För bortom fredagen konsert, där Lee Gotviks musik och röst står i absolut centrum, finns planer och tankar på framtida projekt.
Först ska en bok om Josefin lanseras under våren, manifestationen ”En kväll för Josefin” hållas på Rival i Stockholm och förhoppningsvis också på Gotland liksom en skiva med outgivna inspelningar ges ut.
Därefter känner Marie att hon fullföljt sin mission och systerns vilja: Att komma ut med sin historia.
Josefins stjärna kommer att fortsätta lysa klar inom överskådlig tid, men livet går också vidare. Hur obegripligt det stundom kan verka gör det ju faktiskt det.
”Så vi vill ut i landet”, säger såväl Marie som Lee, då vi träffas i Sandkvie Studio under en repetition inför S:t Nicolai-konserten.
Så vad ska ni ut med?
– Vi vill bygga något nytt, en show med innehåll som kan göras med hela bandet eller bara Lee och jag och ett piano, stort eller smått. Något med kärlekstema, tänk alla låtar om kärlek som finns! Någonting där innehåll är viktigare än form. Det här samarbetet har vuxit fram sakta och fint, det är för bra för att inte ta vidare, säger Marie.
Entusiasmen är påtaglig, glädjen, framtidstron, ibland pratar de i mun på varandra, samma andas barn som de tycks vara.
– Men hur ska man orka? funderar Marie sedan, drottning av svartsyn.
– För att det här är helt fantastiskt, säger Lee, som till det yttre liknar Josefin, det är båda medvetna om, men alls inte till röst och sångteknik, något substitut är hon inte.
– Jag är så lycklig att vi hittat varandra, att ha någonting som är nu, säger Marie.
Och det som är nu ska tas till vara, det vet hon. Det har livet med tydlighet lärt.