Knyppling, patiens eller en belöningsgrogg vid brasan – vi har alla våra små knep för att varva ned efter en dag på jobbet. Jörgen Kristiansson, till vardags mäklar- och skolfotograf, han tar i sin tur en sväng runt Östercentrum med kameran.
– När man arbetar som jag sker fotandet på någon annas villkor. Det finns en arbetsgivare som ska tycka till och bedöma insatsen. Inget fel i det, men ibland behövs det andningshål. För själens skull. Jag gillar betonggrå arkitektur, så jag började hänga på Öster och ta lite bilder, ofta på väg till eller från jobbet. Någon plan fanns egentligen inte när jag började för cirka sex år sedan, jag ville bara rensa skallen, berättar Jörgen Kristiansson.
Utflykterna till Östercentrum blev snart en vana, och bildarkivet växte för varje år som gick. Sakta gick det upp för Jörgen Kristiansson att här fanns väl ändå något som var värt att vidareutveckla. En ram för projektet materialiserades efter hand: Han skulle dokumentera Östercentrum och människorna som rör sig där under en tioårsperiod. Hur resultatet ska redovisas vet inte Jörgen i skrivande stund.
– Allting är ganska flytande egentligen. Jag brukar inte prata eller tänka så mycket på det här projektet, så jag har inte allt klart för mig. Men det går åtminstone delvis ut på att fånga förändringen av platsen.
De senaste tio åren har butiker kommit och gått. Storslagna visioner för området råder det heller ingen brist på. Ett stort antal nya bostäder är det senaste ärendet som mals vid regionens sammanträden.
Hur upplever du på dessa förrändringar? Håller Öster på att förlora sin själ?
– Inte alls. Jag tror det blir bra, så länge man inte glasar in delar av torget. Men jag ser ändå ett värde i att bilder av den här platsen bevaras för eftervärlden, särskilt nu allt går så snabbt. Det är ingen nostalgi i det.
Sedan har vi människorna. Den som tillbringar mycket tid i dessa krokar hamnar oundvikligen i sällskap med samhällets olycksbarn. Eller "a-lagare" som de brukar heta i mindre förskönande ordalag.
– Det handlar om människor som de flesta går förbi, inte vill se. Många av dem är i samma ålder som jag, så jag känner några av dem lite smått från ungdomen. Att komma igång och prata var ändå lite kämpigt i början. Efter ett tag uppstod dock en kontakt: "Nämen, är det inte fotografen", kunde jag höra. I dag har vi en dialog: "Ska vi inte ta lite bilder i dag?" är det jag får höra nu för tiden.
Dessa individer, vad man än väljer att kalla dem, syns på många av de svartvita foton som Jörgen Kristiansson knäppt av under åren. Ett faktum som väcker känslor.
– Jag la upp några av bilderna i Facebook-gruppen "Gotland i bilder" och möttes genast av sura kommentarer. Folk tyckte att jag utnyttjade de här människorna. Jag blev förbannad, för de har ju ingen aning om hur jag jobbar. Men det fanns också andra kommentarer. En kvinna hörde av sig. Hon visade sig vara dotter till en av männen på bild, och hon frågade om jag kunde skicka fotot till henne. "Precis så var han ju i sina bästa stunder", skrev hon. Det uppdagades att han hade gått bort precis efter att jag tog bilden. Då kände jag ändå att jag var på rätt spår.
Tio år är lång tid när man lever hårt ...
– Precis. Östercentrum förändras i ett rasande tempo, och det gör även de som rör sig där. Därför behöver vi något som hjälper oss att minnas både människorna och platserna.
