Filmrecension: Om en ikon med ärr på insidan

Han var bara 16 år när han plockades upp och blev proffs i mitten av 90-talet. Snart var Ali Boulala från Stockholm en internationell skateboardikon, känd för såväl sin gudabenådade talang som sin punkiga stil, sin charm och sitt vilda festande.

Livet var en enda lång företagssponsrad Peter Pan-tillvaro med kompisarna. Men 2007 kulminerade festen med att en berusad Boulala kraschade en motorcykel med bästa kompisen Shane Cross som passagerare. Kompisen dog medan Ali Boulala levde vidare, sargad av olyckan både i kropp och själ.

Det tacksamma med att berätta om en skejtare måste vara att det finns så enormt mycket filmat material redan. Videokameran var en del av Boulalas liv sedan barnsben. Åkandet, besattheten, kamratskapen, upptågen, galenskapen, festandet, drogerna, det gradvisa förfallet. Allt finns där, grundligt dokumenterat genom tidsenligt fisheye-objektiv.

Det är en spännande resa, dessutom med skateboardåkande i världsklass. Men den som redan känner till Ali Boulala och kanske har sett den där Vice-dokumentären från 2015 kommer nog att känna igen det mesta redan.

Paradoxalt nog känns det digra filmmaterialet också som dokumentärens problem. Det här projektet har tagit nio år att genomföra. Under den tiden har mycket hunnit hända i Ali Boulalas liv, men efter att alla gamla ikoniska skejtfilmer har visats och efter att alla grånande gamla kompisar har fått säga sitt så finns inte så mycket plats kvar för berättelsen om vem han är i dag.

Det finns uppenbarligen en dualitet i människan. Här har vi en kille som nötte trick med en dåres envishet och bara ville flyga med sin bräda, men som också var så väldigt mån om att synas och att framstå som cool. En kille som levde hårt och besinningslöst, som Johnny Thunders på en skateboard, men som samtidigt ömt vårdade sin samling av souvenirmuggar från alla de platser han besökte.

Man önskar komma honom närmare än så här, men det är lite som att det där unga skateboardgeniet står i vägen för den lågmälde medelålders mannen i slutet av filmen.

Med det sagt så är det här en välgjord och spännande berättelse av klassiskt uppgång-och-fall-snitt. Den kastar också både en romantisk och kritisk blick på en svunnen tid inom skateboardscenen, när brädföretagen öste pengar över tonåringar som gjorde vad fan de ville. Den brukar kallas för guldålder, men det blir smärtsamt tydligt att den också krävde sina offer.