Noomi Rapace på Bergmanveckan 2025, porträttfoto
Noomi Rapace sitter på en äng nedanför Bergmancenter, klädd i en lång, glansig brun klänning. Framför henne breder stranden ut sig, trädkantad, med sommarljuset flödande över havet. Fårö visar sig från sin mest idylliska sida. Men det är inte ytan som fängslar henne.
– Jag kan verkligen förstå varför Ingmar Bergman valde det här som sitt näste, sin högborg. Det finns en viss sorts energi här. Fårö liknar Island lite grann. Det är som att allting blir upphöjt. Det finns något som pyr i marken och luften här.
Det är första gången Rapace besöker ön. Tidigare samma dag har hon besökt Bergmans hus, mött unga filmskapare knutna till Bergmanveckan, och precis innan vi ses hållit ett scensamtal om sitt liv i filmens tjänst. Hon berättar att hon inledde morgonen med att vandra längs stranden.
– Jag var ute och gick i morse, en lång promenad. Jag brukar ofta vakna runt fem på morgonen. Och jag hittade benbitar på stranden, som jag började samla på.
Hur inleder man dagen på Bergmanveckan, om man är hedersgäst, mest idealiskt? Jo, genom att samla benbitar, säger jag skämtsamt till Noomi – och lägger till; Hoppas de inte är mänskliga.
– Jag tror att de är ett fårskelett. Men jag hittade rätt många bitar. Nu ligger de i ziplock-påsar i mitt rum.
Noomi Rapace skrattar, men allvaret är ständigt närvarande i det hon säger. Även i skrattet finns en skärpa, en oro, en existentiell nyfikenhet.
– Fårös stämning får en att fråga sig, vad är människa och vad är väsen? Vad är ont, och vad är gott?
Temat för årets Bergmanvecka är skräck – “Mellan natt och gryning” – något Rapace tycker är “fullkomligt logiskt” i relation till Ingmar Bergmans filmskapande. Och hon anser att det finns en ärlighet i skräckgenrens språk som påminner om hur Bergman närmade sig människan.
– Bergman hade ju så mycket demoner själv. Så många inre monster, och så mycket mörker.
Två av Bergmans filmer har följt henne länge: ”Persona” (1966) – till stor del inspelad just här på ön – och ”Vargtimmen” (1968).
– Jag tittade på Persona om och om igen inför min roll i Daisy Diamond.
Noomi Rapace på Bergmanveckan 2025, scensamtal
Noomi Rapace på Bergmanveckan 2025, scensamtal
Rollen i filmen ”Daisy Diamond” (2007), där hon spelar en ung mamma i psykos som dödar sitt barn, är djupt omvälvande. Och det var den även för henne själv.
– Jag träffade en professor som har jobbat med kvinnor som varit i aktiva psykoser. För mig att göra en film som belyser ett ämne som är så tabubelagt som en kvinna som skadar sitt barn – det är liksom det värsta jag kan tänka mig. Men rollen fyllde mig med så mycket empati.
Empatin är återkommande i vårt samtal. Trots att Rapace ofta förknippas med roller som utforskar gränslandet mellan ljus och mörker – inte minst rollen som Lisbeth Salander i de tre filmerna byggda Stieg Larssons Millennium-svit – och trots att hon är djupt fascinerad av brytpunkten ”när människor brister”, söker hon också det väna.
– Min mamma lärde mig empati tidigt i livet. Hon har alltid hjälpt folk och har ett stort hjärta.
I en kommande storfilm spelar Rapace själv en legendariskt empatisk modersfigur; helgonet Moder Teresa, i ”Mother”, en skildring av sju avgörande dagar i den ikoniska nunnans liv.
– Min syster är med mig på Fårö nu, och vi pratade om empati i morse, och att problemet i samhället mycket är bristen på just empati, och bristen på att lyssna på människor. Det är där många konflikter börjar, när man inte lyssnar.
Noomi Rapace på Bergmanveckan 2025, porträttfoto
Noomi Rapace på Bergmanveckan 2025, porträttfoto
Rapace rör sig ständigt över världen. Efter sin medverkan på Bergmanveckan ska hon direkt vidare till Marseille på ett bröllop. Filmen om Moder Teresa har delvis spelats in i Indien. Själv delar hon sin vardag mellan London och Lissabon.
– Jag älskar Lissabon. Det finns en mjukhet, och en nyfikenhet där. Man ser äldre par som är uppklädda och sitter och dricker vin. Och det finns en värdighet, det är liksom ett fridfullt folk, känns det som, portugiser.
– Och Portugal som samhälle andas jämlikhet och ödmjukhet. Se bara på hur man tar hand om folk som har brustit där. Narkomaner. Hemlösa.
Island, säger hon, är hennes eget Fårö.
– Jag får en väldig energi av brutal natur. Och det kan vara olika typer av brutalitet.
Och kanske är det just där – i spänningsfältet mellan det brutala och det varsamma, det mörka och det empatiska – som man finner både Rapace och Bergman.
– Vad är våra inre demoner, och vad är våra yttre?