Inledningsscenen, en enda lÄng svepande tagning, gör att biopubliken omedelbart hittar rÀtt geografiskt och tidsmÀssigt. PÄ en bomullsplantage i Amerikas sydstater hÀnger sammanbitna svarta kvinnor blÀndande vit tvÀtt, andra sliter i tryckande hetta pÄ bomullsfÀlten. Tre personer har försökt fly sina vita plÄgoandar utan framgÄng, och flyktförsöket ska nu straffas pÄ de mest plÄgsamma vis.
Den som har initierat flykten frÄn plantagen, som enligt de sadistiska ledarna Àr en "uppfostringsplantage", Àr den unga Eden (Janelle Monåe). Lika plÄgad som de övriga fÄngarna pÄ plantagen planerar hon pÄ nytt att försöka ta sig ur det helvete av tortyr hon fÀngslats i.
I nutid möter vi den framgÄngsrika författaren och debattören Veronica, ocksÄ spelad av Monaé. Hon Àr en stark röst i kampen för svarta kvinnors rÀttigheter, ett engagemang som gör att hon plötsligt tvingas konfrontera bÄde det förflutna och nuet.
Monåe, artisten som i "Antebellum" gör sin första huvudroll, Àr en stor del av filmens behÄllning. Hon ger allt och hennes trovÀrdighet Àr absolut, i synnerhet nÀr hon försöker uthÀrda de diaboliska grymheterna pÄ plantagen. Och det finns nÄgot imponerande i filmskaparna Gerard Bush och Christopher Renz vilja att skapa nÄgot som liknar en mix av hyllade "12 years a slave" och "Get out", och stundtals Àr mystiken kring vad som egentligen försiggÄr i Eden och Veronicas liv oerhörd.
Men kvar dröjer en kÀnsla av att man bara skrapar pÄ ytan och inte har kunnat bestÀmma sig för vad man egentligen vill fÄ fram. Ett meningsfullt inlÀgg i en av de viktigaste frÄgorna mÀnskligheten brottas med? Eller en riktigt gastkramande thriller? NÀr de faktiska omstÀndigheterna avslöjas Àr det en imponerande snygg twist, men "Antebellum" borrar inte riktigt sÄ djupt i USA:s mörka historia och samtid som den hade chansen att göra.