SÄ hÀr skriver finurlige författaren Lennart Hellsing (1919-2015), FÄrömÀnniska under mÄnga Är av sitt liv:
âVad blir det av allt det som en gĂ„ng fanns, det mĂ„ste ju ta vĂ€gen nĂ„gonstans? Jag tror det förflutna har en svans, som dansar om med nĂ„gonting som inte finns och allt Ă€r kvar â sĂ„ lĂ€nge nĂ„gon minnsâ.
Gunilla Brogren anvÀnder denna dikt i förordet till den drygt 500 sidor tjocka volym som berÀttar om mÀnniskor som en gÄng varit och verkat med ett gemensamt: FÄrö socken.
â Och sĂ„ Ă€r det ju, sĂ„ lĂ€nge nĂ„gon kĂ€nner ens namn sĂ„ finns man. Men det tar inte mer Ă€n ett par generationer innan en mĂ€nniska Ă€r glömd, sĂ€ger hon.
I boken trÀder ett slumpmÀssigt urval av fÄröbor frÄn 1600-talet och framÄt fram.
De flesta stannade pÄ FÄrö livet ut, andra sökte lyckan i Det Stora Landet i vÀst. Alla kÀmpade de för ett got liv, vissa lyckades, andra inte.
Som Christine Mörk Korg (1831-1908) vars man omkom i en fartygsolycka i Engelska kanalen, vilket gjorde att Ànkan fick flytta in med sina tvÄ smÄ barn i fattighuset, nÀra nuvarande Bergmancentret.
Dottern Bina kom sedan att leva som prostituerad i Stockholm medan sonen Karl gav sig av till sjöss och försvann, hans öde finns inte att finna i nÄgra arkiv.
Det Àr just arkiven som varit kÀlla till berÀttelserna om Sundbergs Fina, Fabba MÄrrten, BÄta-Bol och DÀmba-Mickel och alla de andra.
Men ursprungligen startade allt i Gunilla Brogrens intresse för slÀktforskning:
â Jag började i slutet av 70-talet och tog mig ganska lĂ„ngt bakĂ„t i min egen slĂ€kt, tillbaka till 1500-talet, faktiskt. Jag började sedan leta utanför egna slĂ€kten, stötte pĂ„ en massa kopplingar till FĂ„rö och började söka efter deras livsöden.
Mycket tid till tillbringats i Landsarkivet, hon vet efter lÄng erfarenhet hur hon bÀst hittar i kyrkböcker och andra dokument.
Hon har ocksÄ kunnat ge liv Ät berÀttelserna genom sin egen FÄrö-förankring, född, uppvuxen vid DÀmba som hon Àr och alltjÀmt med hus pÄ ön, Àven om permanentbostaden numera Àr Visby.
Hennes forskning har alltsÄ pÄgÄtt lÀnge, men sjÀlva boken har tagit form de senaste fem, sex Ären. För att folk inte ska glömmas.
Hon Äterkommer ofta till det under den hÀr intervjun, hur FÄrö som samhÀlle förÀndrats över tid.
â I slutet pĂ„ 1800-talet bodde över tusen personer, de allra flesta livnĂ€rde sig pĂ„ ön. Hur mĂ„nga Ă€r det i dag? Tio personer? MĂ„nga fler Ă€r det inte som lever hela sina liv dĂ€r, funderar hon.
För egen del har hon inte trÀffat sÀrskilt mÄnga av personerna i boken. Knappast nÄgon. Författaren och mÄngsysslaren Eric Fröberg (1897-1971) minns hon att hon hÀlsat pÄ, en enda vet hon med sÀkerhet att hon pratat med.
Det var i Brooklyn, New York i tidigt 60-tal, Albert Nordström, uppvuxen vid Mölnor, var bara 17 nÀr han gav sig av till Amerika.
â Jag bodde ett Ă„r hos en slĂ€kting, tant Alma. Albert var hennes kusin, en dag nĂ€r jag kom hem satt han vid köksbordet. De brukade trĂ€ffas en gĂ„ng varje Ă„r och prata om livet.
Det Àr ett möte som etsat sig fast, sÀrskilt minnet av hur Albert sÄg ut:
â Vet du, sĂ€ger Gunilla Brogren, efter alla Ă„r i New York sĂ„g han ut som en FĂ„rö-bo!
Under pĂ„skhelgen gavs âFĂ„röbor frĂ„n förrâ ut av FĂ„r hembygdsförenings förlag. Och redan, sedan lĂ€nge faktiskt, har Gunilla Brogren nya idĂ©er:
â FĂ„rö Ă€r vĂ€ldokumenterat, men det finns luckor. Men vad jag pysslar med nu berĂ€ttar jag inte Ă€n pĂ„ ett tag!