VÄRLDSFOTOGRAF I tjugo år har Maja Suslin frusit tiden för världens största idrottsstjärnor. Läs om förra GT-fotografen som har världens idrottsarenor som sin arbetsplats.
En sökning i TT:s bildarkiv, TT som förser landets tidningar med inrikes- och utrikesmaterial, visar med tydlighet vad Maja gjort och var hon varit sedan hon 1999 lämnade Gotlands Tidnings redaktion för frilansjobb i Stockholm.
Olympiska spelen i Aten, London och Sotji, friidrottsmästerskap världen över, fotbolls-VM i Ryssland, NHL-hettan i Nordamerika och dessutom har simmaren Sarah Sjöström haft henne i vågsvallet sedan genombrott för tio år sedan.
Allt detta och mycket annat.
Vi pratar om det i den här intervjun, om hur det är att arbeta som pressfotograf på de stora arenorna men också hur hon orkar hålla sin egen glöd vid liv.
För det gör hon:
– Jag tycker fortfarande det här är så himla roligt. Jag älskar flygplatser, älskar att resa och drivs av att ta den bästa bilden. Mer drivkraft än så behövs inte.
Maja och jag arbetade under åtta år ihop på GT:s redaktion, många svängar runt ön till fotbollsmatcher, orienteringstävlingar, pingisturneringar och hästhoppningar blev det. Det driv hon hade då är det som bär henne ännu; att göra ett bra jobb. I den meningen spelar idrottens nivå ingen roll alls.
Vårt möte sker i samband med ett av hennes många besök i Visby och Gotland, ön som blivit hennes ”hemma” sedan hon kom hit i skiftet 70-80-tal och fick jobb på Gotlands idrottsförbund.
– Jag har faktiskt funderingar på att skaffa något litet ställe här igen, det vore fint att ha, säger hon.
Den permanenta bostaden ligger sedan två år nära 15 flygtimmar bort, i Tampa på Floridas västkust.
Där arbetar hennes livskamrat sedan tidigt 80-tal, Sven Gustavsson, som journalist. Tidigare var han knuten till Dagens Nyheter men är numera frilans.
Jo, just det, den Sven, för er som minns. Sven som under 80-talet arbetade på GT och vars tjänst på sportredaktionen jag faktiskt tog över då han flyttade till Stockholm 1991.
Som du märker, du som läser, vi känner varandra, Sven, Maja och jag. Bara så du vet. Men det tar jag inget extra för.
Nåväl, Tampa. Jag reser dit med datorns hjälp, ser rutnätet av gator, ser den vita strandremsan ut mot Tampa Bay, hittar deras lägenhetskomplex på East Kennedy Boulevard och lokaliserar även NHL-laget Tampa Bay Lightnings hemmaborg Amalie Arena.
Här har Maja genomfört många fotosessions, liksom i så många andra hockeyarenor runt om i USA, i egenskap av ”fast frilans” på TT:s bildbyrå.
Omkring sex månader om året tillbringar hon i Tampa, annars är hon i Sverige och bor hos döttrar eller vänner då lägenheten i Stockholm är uthyrd. Eller är hon ute och jobbar på världens idrottsarenor eller för all del även i Sverige.
Det sista uppdrag hon gjorde innan hon flög tillbaka till Staterna var Melodifestivaltävlingen ”Andra chansen” i Nyköping, ty det är inte bara sport hon zoomar in, även om idrotten är hennes stora intresse.
Vi ska komma till arbetet på de stora evenemangen, men först bakåt i tiden, till lilla byn Lavangen i Nordnorge, sju mil från Narvik. Här föddes hon men flyttade sedan till Fagersta då pappa fått jobb på bruket när hon bara var ett halvår.
Fagersta, där hon gick hela sin skoltidman aldrig fick några känslor för. Däremot den karga norska utposten, bestemors plats på jorden, dit hon återvände varje sommarlov i många år.
Lavangen ligger stark i hjärtat, liksom alltså även Gotland, där hon levde och verkade i tjugo år. Två platser i var sin utkant.
Jag frågor om hon känner sig rotlös, med tanke på allt resande, allt flackande och att hjärtat tycks finnas på så många platser:
Finns det en någon känsla av rotlöshet i det?
– Nej, det skulle jag inte säga. Men jag har också lite samiskt blod i mig, du vet, upp på fjället på sommaren, ner i dalen på vintern, alltid i rörelse. Jag hatar att bli lämnad, det gör så ont i hjärtat, men jag älskar att resa i väg och älskar att komma hem igen, till lägenheten i Tampa, till barnen när jag är i Sverige, till mamma...till familjen som betyder så mycket!
Att representera TT innebär att alltid vara tvungen att prestera, utrymmet för misslyckanden är litet.
– När tidningar som har sina egna fotografer på plats missar någon bild är det ju vårt material de använder, där ska alla händelser och alla känslor finnas.
Hon minns sitt första stora mästerskap, EM i friidrott på Olympiastadion i München 2002. Då var nerverna spända där hon satt på sin tilldelade fotoplats. Men det gick vägen, och till hemmaredaktionen sändes bilder på Carolina Klüfts första stora sjukampstriumf.
Grunden till sitt fotokunnande, som bland annat givit utmärkelser som ”Årets sportbild” och ”Årets sportkollektion” i Sverige, lades under åren på Gotland, först fotolinjen i Hemse dit hon kom som nybörjare, därefter på GT:s redaktion.
– Att börja på en landsortstidning är det bästa man kan göra, där lär man sig allt från grunden, man lär sig respekt för andra och att ödmjukhet är en nödvändighet.
Efter att ha börjat med att fotografera nyfödda bebisar och ”Vi i ettan” gjorde hon sina första sportjobb med legendariske sportchefen Age Franking. Direktiven var ofta suddiga så Maja tvingades arbeta på egen hand.
– Jag gjorde ”Ringmuren runt” minns jag, en löpartävling, och fotboll i Vibble, jag hade kamera utan zoom och det blev sjukt dåligt.
Jag kan leta upp det i arkivet, om du vill?
– Nej, snälla...
Men hon förkovrade sig efter hand. Ett av de bästa betygen hon fått stod Roger Björkman för, sportchef på GT under 90-talet: ”Det är kul att jobba med dig, du tar så annorlunda bilder!”.
– ...och det var ju för att jag inte kunde sport, jag visste inte vad som förväntades så jag tog bilderna på mitt sätt, säger hon.
Det finns några gamla arbetskamrater som betytt mer än de flesta, vilka hon hyllar för att hon hamnat där hon är i dag.
– Det är Dage och Bengan, de har lärt mig det jag kan, så är det bara, säger hon.
Du som följt med GT genom åren känner profilerna, Dage Ericsson som tog med Maja på hennes första hockeyplåtningar och gav ovärderliga tips, Bengan Zettergren som lärde henne tekniken i mörkrummet.
– Jag kom som ny och de var så fina mot mig, Dage lite försynt och Bengan som kallade en för ”jävla kärring” på sin stockholmska men som i sitt tonfall ändå sade ”så bra du är, jag tror på dig”. Jag har dem att tacka för allt!
Jag frågar vad som driver henne och hon säger ”att ta de bästa bilderna”, däremot är det långt ifrån glamouröst där i de stora händelsernas centrum.
Upp tidigt och i väg, 75 kilo fotoutrustning att kånka på och sedan bidandes tid på den tilldelade platsen och göra det bästa av situationen.
– Det handlar om att fånga ögonblick som inte kommer tillbaka, där är idrotten i särställning. Att få den där perfekta bilden känns i hela kroppen, säger hon.
Och nog har hon fångat tillfällen som aldrig återvänder. Som när simhopparen Chelsea Davis kraschade näsan vid VM i Montreal 2006. Det blev ”årets sportbild” det året.
Just simningen är, tillsammans med friidott, favoritsporten. Maja har haft förmånen att följa Sarah Sjöströms karriär världen över, från första guldmedaljen i Rom 2009 fram till i dag.
– Jag har absolut mitt drömjobb, att följa Sarah, att få besöka Usain Bolts mamma på Jamaica, där hon satt på trappan och sydde skoluniformer, att få besöka Armand Duplantis hemma i USA, att få resa ut i världen med kungahuset, bevaka politiken i Rosenbad, konserter, artister...jag känner mig så oerhört previligierad!
Reflekterar du ibland över att just du gör det du faktiskt gör?
– Absolut. Och jag är stolt! Stolt också att som kvinna kanske kunna vara förebild för andra kvinnor. Jag är så glad att jag vågat göra det här.
Att vara just kvinna i branschen har aldrig varit något problem, säger hon. En enda gång har hon upplevt att inte tas på allvar, det var vid en fotbollsmatch på Gotland!
– Jag kom dit, hälsades välkommen och fick frågan ”när kommer den riktige fotografen”, men jag kan ändå inte se att det var illa ment, säger hon med ett skratt.
Det är inte över än, men det börjar att bli kämpigare. Att under fotbolls-VM i Ryssland göra 17 flygningar kors och tvärs i det stora landet kräver sin kvinna.
Och att bära den tunga utrustningen på det där hotellt i St Petersburg, fem trappor utan hiss, tog dessutom lite knäcken på ryggen.
– Alla blir äldre, det är ju så, men det känns inte så kul. Jag vill hålla på med det här länge än.
Maja är 66 och på sistone har hon tränat sig i att inte jobba, det har gått sådär, abstinensen är stundtals svår.
Att gå på idrott utan kamera är närmast en plåga, då saknar hon att stå där bland sina kolleger. Men kanske är det tid för lite mer mys, trots allt.
Det är så han säger det, Victor Hedman, svenskproffset i Tampa Bay Lightning:
– När han tyckte Sven hade jobbat lite för mycket ett tag, sade han precis så, skrattar Maja. ”Sven, glöm inte bort att mysa. Man måste alltid ha tid att mysa”. Och det ligger en del i det.
Det har hänt att hon tänkt tanken att söka sommarjobb på GT, Maja. För att återknyta till sina fotografiska rötter och för att återvända till platsen hon älskar, där hon har sina bästa vänner.
– Det hade varit roligt. Skillnaden är mindre än man kan tro. I någon mån är det kanske svårare på en liten tidning där man hela tiden ska uppfinna bildmotiv, på de stora arenorna har man sin plats och tvingas verka därifrån.