Han har gjort sina tappra försök att lämna Gotland, musikern Erik Törner. Men alltid har han återvänt. ”Det är så enkelt att bo här”, säger han.
Det här är en intervju om att ge sig av och att vända åter och om hur man vet vad som är ens verkliga hemma.
Erik Törner är musiker i alla möjliga sammanhang och säger att han hittat sin plats som vuxen till slut, här på barndomens ö. Kanske just för att han varit i väg, skaffat erfarenheter och utvecklats som person.
Men fortfarande, det medger han, finns den där oroskänslan inom honom att ”livet händer någon annanstans”.
Som om något osynligt drar i honom, en inombords rädsla att stå kvar när tåget går. Eller båten. På sätt och vis kan han härleda den till Internet och dess oändliga möjligheter.
– Jag har ett otroligt kluvet förhållande till Internet, mycket är bra men det har också givit oss miljarder intryck som vi människor kanske inte är gjorda för att processa. Problemet är att det inte går att avlära sig, det man sett har man alltid med sig och måste förhålla sig till.
Som att det finns en värld utanför Gotland, menar du?
Han skrattar, inser det komiska i hela resonemanget, men är övertygad om att det också finns en sann kärna:
– Precis...jag gillar inte att resa, men jag kan känna en viss frustration över att jag inte sett världen, kanske finns mitt perfekta liv i Edinburgh, vad vet jag.
Det är sådana tankar, menar han, som hela tiden nöter och skaver i honom.
Det var ett kort stycke i en artikel i Gotlands Allehanda som är upphovet till att jag tog kontakt med Erik. Som medlem i Marie Nilsson Linds ”Mina drömmars band” sade han i ett repetitionsreportage så här: ”Jag har försökt lämna Gotland fyra gånger men till slut insett att det inte finns något som lockar mig bort”. Ett sådant uttalande kräver naturligtvis mer än ett par rader. Ett helt uppslag, rent av!
Två innekatter, Laksmi och Solkjaer, möter i dörren i den lägenhet i innerstaden som Erik delar med kompisen Kajsa.
Laksmi är till freds med att slumra i soffan, men Solkjaer rymde en gång i somras och har därmed fått smak på ett annat liv.
Erik – som är stor Manchester United-supporter, därav Solkjaer efter norske stjärnan Ole Gunnar Solkjaer – känner gott igen sig, även om han för närvarande är relativt nöjd med det lilla livet.
Han växte upp som varannanveckasbarn i Visby och Lummelunda. Han spelade boll och byggde flygplansmodeller, historieintresset är stort.
– Jag har fortfarande några modeller som jag ännu inte påbörjat, de står där på hyllan. Egentligen vill jag nog inte bygga dem, jag vill mer ha det framför mig, som en möjlighet, säger han.
Under småskoleåren kom musiken in i livet via föräldrarnas skivsamling, The Beatles, först den röda samlingsdubbeln, sedan den blå, innan han började botanisera på djupet och kom fram till att ”Rubber Soul” nog är deras bästa, med låtar som ”Norwegian Wood” och ”Nowhere Man”.
Jag frågar hur hans drömmar om framtiden såg ut när han sedan var på gränsen till vuxenvärlden, men han säger att han nog egentligen inte hade några alls.
– Jag gick scengymnasiet på A 7 och hade väl tankar på att bli musiker, men nej, inte så att jag hade några tydliga mål.
Vi ska prata om vad inom honom som hela tiden jagat honom bort från ön men också vad som lika ofta fört honom åter.
Men för att kunna göra det tar vi först de där fyra försöken att lämna.
1 Hösten 2007, i september, drog Erik och kompisen Hampus till Malmö för att bo i kollektiv. Sju pers i en lägenhet vid Värnhemstorget, Malmöfestivalen med The Ark som headlineband samma dag de kom dit, perfekt start, här började livet.
Men så kom en vardag, Erik hade gott självförtroende som musiker på ön men det förvandlades i Malmö till noll. Han kände ingen, kom inte in i gemenskapen, vågade inte ens söka jobb. Efter tre månader vände han hemåt och fick påhugg som lärarvikarie i Visby.
2 Under våren 2008 blev Visby för trångt, många vänner hade flyttat, så Erik gav sig av igen. Flöt omkring, bodde hos kompisar, sökte utan att hitta svar. Och vände snart hemåt. Han kallar det ett halvt försök att ge sig av.
3 Viks folkhögskola utanför Uppsala ligger vackert vid ett slott, hit kom Erik i augusti 2009 för att plugga på den ettåriga musikerlinjen. Visst musicerades det en del, men lika mycket dracks det Umbala och pratades om livet. Det sociala var viktigt, viktigare än stämda strängar. När året var över tog han båten till Visby och inrättade sig åter som lärarvikarie.
4 Hösten 2011 rådde basist-torka i folkhögskole-Sverige, så barndomskompisen Joel Kant ringde och bad honom söka. På så sätt hamnade Erik på Åsa folkhögskola utanför Flen, två fantastiska år visade det sig för Erik som just börjat få panik över att bo på ön. Men när år två var över...
– ...flyttade jag ändå tillbaka till Visby, jobbade som lärarvikarie och fick en roll i ensemblen till ”Svenskbyborna” på Länsteatern.
Alla gånger du gav dig av, vad var det du sökte?
– Alltså, det här är ett så oerhört intressant ämne att prata om! Jag hade identifierat mig som musiker på Gotland och ville ta ytterligare ett steg, men jag hade inte riktigt insett vilken konkurrens det verkligen är, att man måste öva som ett svin för att komma in på olika utbildningar.
Fick självförtroendet en knäck, menar du?
– Ja, lite så var det. Jag blev ingen. Jag insåg att det inte är värt att boxa sig fram, att gå på auditions och uttagningar...hellre gör jag mina egna projekt. Det är vad jag kommit fram till.
Ville du till något eller ifrån, vilken var den starkaste känslan?
– Till, skulle jag säga. Men också lite ”ifrån”. Jag kände ångest över att gå samma gator här i stan som jag alltid gjort, jag ville se något annat, jag tror det är nyttigt att komma i väg ett tag. Oavsett om man stannar eller återvänder.
Erik är i fint sällskap. Han är omsjungen i en låt, precis som Alicia Keys nämns i Bob Dylans ”Thunder on the Mountain” och Helmut Kohl nämns i Roffe Wikströms ”Allt är gjort av plåt””. Så här går en strof i Ylva Olssons ”Över mina händer” från skivan ”Elva sånger ur mitt liv”: ”På balkongen sitter Ville, Tor och Erik Törner, och reklamarna på hörnan dricker pils i höga glas”. Fast det var en parentes.
Jag har också givit mig av, det gör ”alla” som växer upp i mindre städer. Det hör till i en viss ålder, någon lämnar, sedan lämnar även andra, som en kedjereaktion eller kanske av grupptryck.
De som inte gav sig av, säger Erik, blev närmast en snackis; ”Han blev kvar, så konstigt!”.
Min egen spaning är dock att de flesta som växer upp på Gotland åtminstone har som tänkbart scenario att någon gång återvända.
Bland mina uppväxtkamrater i Vetlanda i Småland vet jag inte någon som hade återvändandet som plan då de en gång lämnade, även om vissa förstås återvände ändå.
Erik har noterat detsamma:
– Gotland är så specifikt, jag tror det har med det att göra, det är en ö, en tydligt definierad plats med många fler möjligheter än städer i samma storlek på fastlandet. Att vara gotlänning är en så tydlig indentitet.
Hans musikerpolare från uppväxten har börjat vända åter, nu lirar de på Nunnan, på Bageriet eller var helst möjligheterna bjuds.
Och så ”Mina drömmars band” med Marie Nilsson Lind, Lee Gotvik och Joel Kant, en av hans äldsta vänner, som kör sin julshow på Länsteatern hela december.
Marie Nilsson Lind är för övrigt ännu ett exempel på någon som hittat hem, eller snarare aldrig i själen lämnat sin hemö där hon sedan några år åter bor efter många år i Stockholm.
Och hennes make Magnus, söderkisen, som lät sig övertalas att bli öbo, landade rätt i bygden och nu hänger på Tempo i Stenkyrka med nyvunna vänner och tippar fel.
Alla dessa flyttar, alla dessa ”hemma”.
Men även om han själv funnit ett slags ro sedan återvändandet vet han andra som inte landat lika bra.
– Det är lätt att falla in i gamla roller, att bli den man inte ville vara. Men jag har hittat mig själv som vuxen, jag kan se den här ön på ett annat sätt nu.
Hur då?
– Med lite tid borta från ön kom jag fram till vad jag ville behålla och vad jag inte mådde bra av. Då kunde jag återvända utan att känna det jag känt som yngre.
Är Gotland ditt hemma och hur vet du i så fall det?
– Ja, verkligen! Min familj bor här och det är det viktigaste. Det här är min plats.
På vilket sätt har du förändrats efter dina fastlandsvistelser?
– Jag har nog blivit tryggare, tror jag. När jag flyttade var min önskan att börja om, jag till och med ändrade mitt sätt att prata, men till slut landade jag i mig själv. Det var en klasskompis på skolan som påpekade att jag pratade annorlunda i början än i slutet...det var ganska pinsamt.
Trots perioderna på fastlandet har Erik tillbringat varje sommar på Gotland vilket är en anledning till att han lyckats behålla de starka banden, tror han:
– Det är så enkelt här, bekvämt, jag känner många, hittar överallt...shit, det är kanske därför jag gör det...för att jag är lat!
Eller är det för att hela tiden ha den där möjligheten att ge dig av framför dig? På samma sätt som du inte vill bygga de där sista byggsatserna, för att alltid ha dem kvar.
– Det var en intressant tanke, tänk om det är så! Det är nog möjligt att det är!
Vad som händer i framtiden vet ingen och där borta, på andra sidan vattnet, finns något annat. Förmodligen ger han sig av en dag, innerst inne tror han ändå det. Kanske möter han sig själv i Edinburgh.
Men var hemma är, det vet han ändå med säkerhet.